Retoriska uppslagsverk och lexica

Recension

Anders Sigrell beskriver de olika uppslagsverk och lexica som finns tillgängliga i Skandinavien och internationellt och recenserar Hedlund et.al.: Retorisk handbok med lexikon

Bibliografiskt

Forfatter: Anders Sigrell

Rhetorica Scandinavica 32 (2004), s 36-46.

Annons

Recensionen

Alla har vi då och då, i större eller mindre utsträckning, behövt slå upp någon retorisk term för att kontrollera en betydelse. Det kanske enklaste sättet att göra det på svenska har varit att gå till uppslagsdelen i Johannessons Retorik – eller konsten att övertyga (1990 och senare upplagor). Där finns 123 retoriska termer med lättillgängliga förklaringar. Rudolf Rydstedts Retorik (1993) har en ordknapp ordlista insprängd i index. Har vi inte känt oss nöjda med det har svenskar fram till idag varit hänvisade till utländska uppslagsverk. I det följande gör jag en genomgång av för mig kända uppslagsverk och lexica, som slutar med den alldeles nyutkomna Retorisk handbok med lexikon (2004). Som röd tråd för artikeln har jag roat mig med att kontrollera behandlingen av den numer så uppmärksammade övningsserien progymnasmata. Johannesson har med uppslagsordet, med den något svårförståeliga förklaringen “obligatoriska övningar”.
Det första verk som brukar nämnas på tal om retoriska lexica är Lausbergs mastodontverk Handbuch der Litterarischen Rhetorik (1960, i engelsk översättning 1998). Även om det naturligtvis finns väldigt mycket kunskap förborgad bland de tusen sidorna, är det ett svårtillgänglig verk man knappast rekommenderar i första hand. Progymnasmata finns inte som eget uppslagsord, utan får sökas via latinets praeexercitamina; de fjorton sidor som behandlar övningarna förutsätter grundläggande kunskaper i latin och grekiska. Lausbergs studentutgåva Elemente der literarischen Rhetorik (1963) är med sina 170 sidor mer lättillgänglig, men finns ännu inte i engelskspråkig utgåva, varför kunskapen där blir förborgad för många läsare. Samma sak är det med Rhetorisches Wörterbuch. Det är ett synnerligen seriöst projekt som startade under ledning av Gert Uedingen vid Tübingens universitet 1985. Hitintills har man kommit till band 6 och bokstaven P. Talar man tyska och skriver en artikel där ett retoriskt begrepp spelar en central roll, är det utan tvivel värt att kontrollera Rhetorisches Wörterbuch (inte främst för att den är en tung ethosmarkör som referens). Progymnasmata får naturligtvis en grundlig behandling i en artikel skriven av den skandinavienbekante Manfred Krauss, där övningsserien blant annat kallas ”das Lehrplan Europas”.
Dessa hör alltså kanske inte till de som rekommenderas i första hand. Då är Lanhams Handlist of Rhetorical Terms (1991) ett mer naturligt val. På de drygt två hundra sidorna förklarar Lanham, ofta med glimten i ögat, på ett personligt sätt kort och kärnfullt närmare tusen termer. Det ges många välfunna exemplifieringar, i stort sett uteslutande från västerländsk litteraturhistoria. Glimten i ögat visas till exempel av att exemplen på oxymoron inte bara är ”screaming silence” och ”act natural”, utan också ”academic administration” och ”military intelligence”. Lanham låter sig själv bli synlig i texten med personliga kommentarer av hur, och ibland varför, just han uppfattar en term på ett visst sätt. Som på sidan 161 när han angående synzeugmenon och epezeugmenon skriver att de ofta används för zeugma: ”(following Quintilian I suppose)… Why not stick to the short form?”. Trots den uttalade ambitionen är att vara behjälplig för studenter kräver Lanham stundom en del av mottagaren. Under dialektik väljer han att citera Quintilianus citat av Zenos definition av dialektik som en knuten hand och retorik som en öppen handflata. Det är snudd på att man behöver en ganska god känsla för vad dialektik och retorik är för att förstå den förklaringen. Den vidare förklaring som ges under uppslagsordet är god, dock utan att knytnäven och handflatan förklaras närmare. Trots sin förtrogenhet med vår retoriska kanon missar han ibland givna retoriska referenser, som när han under apodixis ger exemplet som på svenska lyder ”Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon också skörda”, Galaterbrevet 6:7. I Ciceros De oratore, andra bokens femtonde kapitel, exemplifierar Rusca allegorisk fraseologi med ”Ut sementem feceris, ita metes” (som du sår skall du också skörda). De oratore är skriven år 55 f.Kr.
Ett anmärkningsvärt uppslagsord jag inte kan låta bli att nämna är skotison, som på grekiska betyder ’förmörkande’ (ett particip av verbet skotizein, ’förmörka’). Det är termen för behovet, eller i alla fall önskan, att ibland göra det vi vill säga mindre tydligt. För oss med intresse för den persuasiva kraften hos underförstådd budskapsförmedling är det självklart att det ibland är mer kommunikativt effektivt att låta läsaren/lyssnaren själv sluta sig till tankeinnehållet, hellre än att explicit skriva det mottagarens näsa. Om rådet att för kommunikationens effektivitet och läsarens/lyssnarens nöje låta delar av tankeinnehållet förbli allt annat än solklart skriver Lanham: ”It is advice which always found favor and we should have a name for it. How about skotison?” (sidan 141). Lanham har alltså skrivit in sig själv i retoriknomenklaturens annaler genom att mynta termen i fråga.
Progymnasmata får en kortfattad förklaring, och de enskilda övningarna finns upptagna som uppslagsord. En insiktsfull inskottskommatering av Lanham är att han noterar att progymnasmata är titeln på övningsserien, och har därför blivit den generiska beteckningen för övningarna.
Trots att ordförklaringarna är kärnfulla och adekvata är det kanske inte en optimal ensam referensordbok för retorikforskaren, på grund av den ibland personliga stilen, men det är tveklöst en utmärkt bok att konsultera för en retorisk term man undrar över.

Ett helt igenom seriöst verk är Encyclopedia of Rhetoric and Composition redigerat av Theresa Enos (1996), på dryga 800 sidor. Titelbestämningen “and Composition” antyder att hon strävat efter att producera ett verk för den högre utbildningen vid amerikanska English department, där “Rhetoric and Composition” är en vanlig avdelnings- och kursbenämning. Anslaget är dock vidare än så med 288 medarbetare och 467 uppslagsord av fyra olika typer: rena termförklaringar, längre noter om företeelser och personer, essäer som mer djuplodande utvecklar ett ämne och fullängdsartiklar om centrala teman inom den retoriska konsten. Exempel på företeelse som får en längre not är hermeneutik, bland personerna är det glädjande att inte bara hitta väntade referenser som Aspasia och Nietzsche, utan också mer oväntade som Chomsky och Confucius. Även om man inte i första hand skulle gå till den här typen av uppslagsverk för att slå upp dem är det självklart intressant att läsa om deras retoriska insatser/betydelse, vilka riskerar att komma bort i andra verk. Essäerna omfattar till exempel feministisk retorik, och fullängdsartiklarna tar upp saker som argumentation, komposition och inventio. Progymnasmata blir hos Enos ett eget uppslagsord med två sidors kortfattad förklaring; plus tre sidor under uppslagsordet romersk retorik, som mer tar fasta på pedagogiska implikationer. Dessutom nämns progymnasmata i ett antal andra artiklar, alla lätt funna via index.

År 2001 kom Thomas Sloane (red.) med Encyclopedia of Rhetoric, som med sitt nyare datum är ett klart alternativ till Enos verk. Därför är det intressant att titta på skillnaderna dem emellan. Det första som slår en är att det verkligen är skillnad. Man skulle kunna tro att två lika omfattande encyklopedier – det skiljer 35 sidor – utgivna på samma kontinent, med så kort varsel emellan, skulle ha större likheter. Enos är mer ett uppslagsverk som man föreställer sig ett sådant, med många uppslagsord och övervägande korta förklaringar. Sloanes har övervägande längre artiklar, och är mer en begreppsutredande encyklopedi än ett uppslagsverk. Det finns mindre än hälften så många uppslagsord som hos Enos (och mindre än hälften så många medarbetare). Så till exempel saknas helt det retoriska persongalleriet, liksom centrala verk. I förordet skriver Sloane om den uttalade ambitionen ”to abstract rhetoric as far as we could, not only from this or that discipline but also from this or that theorist, time, place, culture, and to endeavor to search for its principles” (sidan xi). Den här ambitionen har lett till en fokusering av retorikens mål och medel med de centrala begreppen i högsätet. Även om det finns artiklar om Classical rhetoric, liksom om många andra tidsperioder, är det en i huvudsak synkron syn på retoriken som är den förhärskande; retorikens utveckling som konst och vetenskap hamnar på gott och ont i bakgrunden. Till det goda hör att många moderna begrepp behandlas förtjänstfullt, så till exempel är det pragmadialektikens fader Franz van Eemeren som skrivit artikeln om fallasier, och Karlyn Kohrs Campbell som skrivit artikeln om feministisk retorik (hon är bekant för oss retorikintresserade skandinaver då det är hon som skrivit klassikern ”Kvinnorörelsens retorik: en oxymoron” i Rhetorica Scandinavicas temanummer om retorik och genus (nr 27/2003)). Andra spännande uppslagsord som den här samtida orienteringen ger oss är till exempel queer rhetoric, och att andra kulturers retorik får egna uppslagsord: afro-amerikansk, arabisk, hebreisk, indiansk, indisk, kinesisk och slavisk retorik (att det sistnämnda finns med, och inte till exempel japansk retorik, torde dock förvåna fler än läsarna av Pia Mobergs avhandling härom året om just japansk retorik). Till det negativa hör att fokuseringen på centrala retoriska begrepp från en samtida horisont nödvändigtvis leder till en hel del överlappning och korsrefererande, och att många saker man förväntar sig att finna i en encyklopedi inte finns med. Listan över stilfigurer innehåller till exempel endast 64 uppslagsformer. Progymnasmata finns förvånansvärt nog inte med som uppslagsord, utan får en knapp, lite pliktskyldig, sida under klassisk retorik. Några av de enskilda övningarna finns dock med som uppslagsord, till exempel prosopopeia, men inte kria. Den annars utmärkta artikeln om klassisk retorik på närmare 25 sidor är skriven av George Kennedy.
Den här synnerligen seriösa encyklopedin är alltså kanske inte den man i första hand går till för att snabbt finna betydelsen av en retorisk term (och absolut inte för att kolla något om en central person inom retoriken), utan snarare ett verk man går till för att läsa någon av djupt lärda artiklarna, till exempel om retorik och naturvetenskap, retorik och religion, retorik och filosofi, eller varför inte retorik och politik (också den på 25 sidor).

Inte heller James Jasinskis Sourcebook on Rhetoric. Key Concepts in Contemporary Studies (2001) är något man går till för att snabbt hitta en betydelse av en retorisk term. Om Sloane var samtida i sin orientering, är Jansinski så i än högre grad. Även om den är organiserad som ett uppslagsverk är det snarare en avancerad handbok i samtida retorisk teori, helt i linje med vad undertiteln utlovar. Verket är ca 650 sidor. Namnindex upptar 21 sidor och innehåller närmare 1800 namn, men det räcker med att finnas med i ”References and additional reading”, som föredömligt avslutar varje artikel, för att hamna i namnindex. Inte ett enda namn finns som uppslagsord. Sakindex upptar ett par hundra färre poster.
Det här är det enda av de engelskspråkiga verken som inte avslutas med zeugma. Ett typiskt tecken på fokuseringen på samtida retorisk teoribildning, till vilken den typen av stilfigurer inte räknas. Ingen progymnasmata, och inga av övningarna. Inte heller någon Afthonios, Theon eller ens Vico. Inte ens i index. Men fokuseringen på samtiden har också sina fördelar. Den femsidiga artikeln om entymem är initierad och engagerad, med tydliga referenser till dem som på senare tid ägnat entymemet mycken tanke, och delvis kommit fram till olika slutsatser (som Conley och Walker). På ett övergripande plan är just detta en av bokens fördelar; det är ofta olika röster ges utrymme att mötas dialogiskt i Jasinskis framställning (ja, Bahktin får förhållandevis stort utrymme).
Det här som sagt inte en bok man går till för att slå upp en retorisk term, helt enkelt för att risken är mycket stor att termen inte finns där. Inga stilfigurer, inte ens metafor eller metonymi. Under bokstaven B finns till exempel bara två uppslagsord: Levi-Strauss’ bricoleur/bricolage och burden of proof, det senare dock utan att användningen av bevisbördan som en fallasi nämns. Som jämförelse har Enos två dussin uppslagsord under B. Vid sidan av tämligen centrala rena uppslagsord som belles-lettres, hittar man intressanta artiklar om biblical rhetoric och black rhetoric, liksom centrala personer som Boethius och Bitzer. Däremot är Jasinski en person att gå till (på tal om metonymier) för att hålla sig à jour med samtida, amerikansk, retorikforskning.

Den senaste i raden av amerikanska retoriska lexica är George Trails Rhetorical Terms and Concepts (2002), undertiteln A Contemporary Glossary visar ambitionen. Till skillnad från Sloane och Enos, men i likhet med Lanham och Jasinski, är detta ett verk av en person och inte en stab av medarbetare. “Retoriska termer filtrerade genom ett temperament”, kunde vara en passande allusion för ansatsen.
Ambitionen bakom verket är uttalat att vara en hjälp vid de grundläggande retorikkurserna på amerikanska universitet. Urvalet har styrts av att söka få med de termer som kan vara värdefulla vid analys och beskrivning av påverkande kommunikation, och därmed bidra till vår copia vid egen argumentation. Det har skett genom att till exempel ge olika typer av fallasier stort utrymme, och genom att i stort sett vid varje uppslagsord visa hur det kan finnas anledning att i vissa situationer förhålla sig kritisk till det språkval termen betecknar. Risken med att se argumentationsstudier som hur vi ska undgå att bli lurade, snarare än hur vi ska undgå att missa god påverkan har inte stått i fokus för Trail.
Hans rekommendation i förordet: “I would recommend that the beginning reader go through the text from ABSOLUTE to ZEUGMA at least once, being sure to read each entry” (sidan vi), är såväl oblygt som oväntat för ett uppslagsverk. Men efter hand framstår rekommendationen som allt annat än ett utslag av hybris. Läser vi från pärm till pärm missar vi inte ord som hot-button (från kalla krigets knapp som kunde starta kärnvapenkriget, ett exempel på ett hot-buttonord för en skandinavisk retoriker kunde vara sanningen) och hidden agenda, som står på varsin sida om en mycket kritisk artikel om historien som argument och homoioptoton (med exempel från rocksångaren Eddy Cochran). Naturligtvis finns inte progymnasmata med som uppslagsord. Det lilla formatet, den får trots sina 228 sidor ledigt plats i min kavajficka, och den lättlästa stilen är ytterligare plus.

Det sades inledningsvis att vi till idag har saknat ett svenskt retoriskt lexikon. Det stämmer, men på skandinaviskt språkområde finns det. Tormod Eides Retorisk leksikon (1990) förtjänar att omtalas i samband med nämnandet av smidiga lättillgängliga verk. Det är ett lexikon som uttalat behandlar den klassiska retorikens terminologi. Dock har Eide ansträngt sig för att hitta moderna exemplifieringar till uppslagsorden. Även om de flesta är från norsk litteraturhistoria, inte utan en viss daterad känsla, finns det exemplifieringar från såväl dagstidningsartiklar som reklam. Att Eide inte i alla stycken har hängt med i modern retorikforskning visas till exempel av att enthymem saknar uppslagsform, utan förklaras under ratiocinatio, där det utan vidare förklaring blant annat sägs att det finns teoretiker som ”bruker enthymém og epikirém om hverandre” (sidan 102). Under progymnasmata får vi veta att den mest betydelsefulla av de bevarade progymnasmatasamlingarna inte är Afthonios utan Theon. En slutsats som är på tvärs med såväl senare som tidigare progymnasmataforskning, varför det hade varit intressant att se något om skälen bakom den bestämningen. Men behändig och smidig är den som sagt med sina drygt hundra sidor.

Ännu ett verk som kanske kan vara aktuell i den här genomgången är Georg Johannesens Rhetorica Norvegica (1987). Trots att titeln är lovande, och att boken innehåller en mängd uppslagsord, är Georg Johannesens verk inte ett uppslagsverk i den vida betydelse som är aktuell här. Om ”retoriska termer filtrerade genom ett temperament” var en allusion för George Trail vet jag inte vilken benämning som kan passa för Georg Johannesen. Om Trail var oblyg och tyckte läsaren skulle läsa varje uppslagsord åtminstone en gång, skriver Johannesen att om man tycker boken är lång (330 sidor), kan man nöja sig med att läsa högersidorna ”da venstresidene er mindre seriøse og kan hoppes over” (sidan XV). Resten av boken följer samma frejdiga ton. Självklart nämns Mao-Tse-Tung och Marx (den senare har 40 sidangivelser under sitt namn i index, och den kursiverade huvudreferensen har rubriken Actio). Ett säkert mycket intressant postmodernt uppslag handlar om mötet mellan Wittgenstein och Isokrates, tyvärr gick det över undertecknads förståelsehorisont. Det är kanske inte en bok man i första hand slår upp för att få reda på vad en retorisk term betyder, men mycket väl en bok att konsultera för den lärda essän eller kåseriet, eller bara läsa och le åt. Ingen progymnasmata.

Så är vi då framme vid Hanefalk, Hedlund & Lindholms 525 sidor långa Retorisk handbok med lexikon (2004). Förvirringen vad gäller uppslagsverksbenämningar på engelska (lexicon, encyclopedia, handlist, glossary, sourcebook), gäller också på svenska. Även om vi vill tro att det finns en betydelsekärna där lexikon närmast är en tvåspråkig översättning mellan olika språk, enspråkiga ordböcker är inriktade på speciella fackområden, och encyklopedier är uppslagsboken som snarare svarar på frågan ”Vad är (företelsen) X för något?” än ”Vad betyder (ordet X) för något?”, gäller inte det i svensk praktik. Bra Böckers lexikon är till exempel en encyklopedi i nämnda betydelse, och Esseltes Svensk-tysk ordbok och Svenska bokförlagets Tysk-svenska ordbok är lexikon enligt nämnda betydelse. Och då har vi ännu inte blandat in glossarier o. dyl. Vi retoriker tror oss väl veta att det i själva språkets struktur alltid ligger en implicit beskrivning av världen, varför skillnaden mellan ”Vad betyder X?” och”Vad är X?” ur den infallsvinkeln är en chimär. Frågan om benämning av de nämnda uppslagsverken (här använt i den övergripande betydelsen ’ett verk som man går till för att slå upp saker’) kommer därför inte att beröras ytterligare.
Genomgången ovan har gjorts utifrån föreställningen att encyklopedier och lexica konsulteras för att kontrollera en svårbegriplig term och för att i ethoshöjande syfte referera en bestämd termanvändning. Verkligheten är naturligtvis mer komplex än så. Uppslagsverk är också nödvändiga att uppmärksamma då de blant annat genom att ge vissa ord och företeelser företräde och utmönstra andra, tenderar att påverka vår termanvändning normativt (vilket våra språkhistoriskt orienterade kollegor vid modersmålsinstitutionerna kan ge ett antal empiriska belägg för, såväl avseende ortografi, uttal, betydelse och pragmatiskt användning). Att Lanham i ljudskrift har med hur varje term bör uttalas är på fonetisk nivå ett exempel på denna normerande aspekt. Så har varit fallet alltsedan vi började få ordböcker. Som retoriker tror vi också att de ord vi väljer för att göra vår verklighet gripbar, påverkar vår uppfattning och våra val av alternativt förhållningssätt till denna verklighet (det är ur den infallsvinkeln retoriken som teoretisk och didaktisk vetenskap kan ses som ett redskap för att hjälpa oss välja så effektivt som möjligt, och att bidra med material att välja från, alltså copia). Det viktiga är väl kanske inte om vi ska ha kvar h:et i pathos eller entymem, eller om vi ska säga ’techne’ eller ’ars’. Även om det senare inte är helt oviktigt då de grekiska och latinska termerna ibland har olika konnotationer och har använts i olika bildningssammanhang. Om ordet progymnasmata inte finns med är det inte bara en brist för den eventuellt undrande uppslagsverksanvändaren, det visar också att fokus inte är på centrala delar av retorikens bildningshistoria
Det är med djup bedrövelse jag tvingas konstatera att doxologi inte finns nämnd i någon av de konsulterade verken (att det saknas i de engelskspråkiga kan kanske förstås med att ’doxology’ är en mycket gammal religionsvetenskaplig term för en kort lovprisande vers eller hymn). Det svenska verket borde dock ha haft kännedom om vilket genomslag i akademien Mats Rosengrens medvetna ansträngningar på området har fått. De verk som tar upp doxa – mycket förvånande en minoritet, där Jasinski är mest klargörande med sin fyra sidor långa artikel – gör det så att man sluta sig till innebörden av begreppet doxologi. Men inte Hanefalk et.al., deras förklaring, med en hänvisning till Gorgias, lyder ”vad en människa har förmåga att uppfatta”, och ger som exempel att man ska ”ge lagom mycket information – det målgruppen kan hantera” (sidan 254). De kunskapsteoretiska implikationer retorikens tal om publikens försanthållanden snarare än någon absolut sanning, som ligger i begreppet doxologi, lyser helt med sin frånvaro.
Intressant ur ett lexikografisk perspektiv är den subtila distinktionen mellan vad en term betyder (oftast historiskt etymologiskt), och i vilken betydelse den används (i en annan kontext, ofta samtida). Flera uppslagsverk kommenterar denna för uppslagsverksbrukaren inte oviktiga skillnad, till exempel Eide och Lanham. Andra verkar omedvetna om problematiken och ser endast betydelseaspekten, som Hanefalk et.al.
Andra intressanta aspekter som man skulle kunna jämföra de olika verken ur är t.ex. användningen av olika typer av etiketter efter uppslagsorden (i tvåspråkiga lexikon finns det ofta en etikett som anger ordklasstillhörighet, till exempel subst.). Hanefalk et.al. hör till den minoritet som gör det, och de är mest frekventa i sin användning. Så t.ex. är de mycket nogsamma med att ange ursprungsspråk för termen (grekiskt, svenskt eller latinskt). Glädjen över att finna termen exformation blir lite grumlad när det anges att det är en svensk term utan grekisk eller latinsk ekvivalens. Termen är självklart är en engelskspråkig novation av ett latinskt prefix och ordstam. Det är Tor Nørretranders som i sin tegelsten Märk världen: en bok om vetenskap och intuition, i svensk översättning 1993, myntar begreppet ’exformation’ utifrån kommunikationsforskarna Shannon & Weavers kommunikationsteoretiska arbete vid teleföretaget AT&T på femtio- och sextiotalet. Särskilt bör nämnas deras ”The Matematical Theory of Communication” (1963), där de för ett intrikat resonemang om sambandet entropi (oordning) och information – ju mer oordning ju mer information. För att en budskapsförmedling ska vara meningsfull måste information gallras bort, den bortgallrade informationen kallas exformation. Något av detta kunde man få reda på, hellre än det ganska intetsägande ”det vi gör när vi talar indirekt” (sidan 257).

Uppslagsordet exformation väcker en annan intressant retoriklexikografisk fråga av närmast temporal, eller kanske till och med ontologisk karaktär: Är den retoriska terminologin en gång för alla förmedlad till oss via de latintalande medelhavsmänniskornas inkorporerande av de grekiska lärospånen på området? Eller är ’retoriska’ ett språk under ständig utveckling, med en otvetydig bas i antiken? Sättet jag valde att formulera frågorna ger vid handen att jag sällar mig till det senare alternativet. Därför är det lite sorgligt att finna att exformation är ett av få lysande undantag hos Hanefalk et.al. Om man bortser från några få termer från medeltidsretorikerna, som ars dictamis, ars epistolaris och homilia, är det uteslutande den antika vokabulären som fått plats. Den enda ad-fallasin som nämns är ad hominem (alltså inte ens ad baculum, ’med käppen’, hotargument), och inte den överordnade termen ’fallasi’. Trots den politiskt korrekta anmärkningen i förordet att man på grund av utrymmesskäl inte går in på genusperspektivet är det naturligtvis inte bara synd utan också en brist. Det är inte utan att man saknar Trails uppslagsord Sexist language, the avoidance of. På det övergripande planet är invändningen allvarligare än så; det har trots allt hänt en del inom retorikforskningen de senaste 500 åren.

En etikett som Hanefalk et.al. genomgående använder är skillnaden mellan ’retoriskt begrepp’ och ’retorisk figur’, med den något diffusa förklaringen att begrepp handlar om ”retorikens fundamenta” och retoriska figurer är sådant ”som livar upp språket” (sidan 238), men utan någon förklaring väljer man emellertid att inte göra någon skillnad mellan troper och schemata (ordfigurer och textfigurer). Lanham skriver i sitt förord som svar på varför han inte valt att skilja på figurer och andra termer: ”It simply proved too difficult to decide, except on a prescriptive basis, what was a figure and what was not” (xiv). Den tre sidor långa artikeln under uppslagsordet trope ger en mängd goda skäl för detta. Varför det skulle vara viktigt att skilja på figurer och begrepp i uppslagsdelen går något över min horisont. Att det i praktiken blir svårt att upprätthålla en konstruktiv uppdelning mellan retoriska begrepp och figurer visas kanske av förklaringen till figuren Paradeigesis: ”Ett retoriskt begrepp för…”, och figurerna Palilogia och Paradeigma som båda förklaras med: ”Begrepp synonymt med…” (alla sidan 345, min kursivering). Det går också något över min horisont att som Hanefalk et.al. ha ett index för grekiska uppslagsord, ett för latinska, ett för svenska och ett gemensamt. Jag har svårt att tänka mig när man skulle vara hjälpt av att söka i ett särspråkligt register i stället för ett gemensamt (inte kan de väl mena att det finns anledning att tänka ”nu ska jag bara använda grekiska retoriktermer, få se vilka som finns”?).
Att det ibland blir olyckligt visas till exempel av att den i retorikkretsar närmast vedertagna termen ’topik’ inte finns i det gemensamma sökregistret, inte heller i det svenska eller latinska. För att hitta topik måste man veta att det är grekisk term (om man är så förtrogen med ett ords ursprung kan man fråga sig om man behöver slå upp det), och blir då hänvisad till förklaringen av det latinska ’locus’ (singularis), som i grekisk översättning lite pinsamt får pluralformen ”Topoi” (sidan 267).

Särspråkiga index leder in på en annan lexikografisk aspekt: huruvida uppslagsverket ska användas aktivt eller passivt, alltså för att förstå en term som någon annan använder, eller själv använda den. En följdaspekt av det senare sättet att se på uppslagsverksanvändning är om termerna ska användas för produktion av egen text/eget tal, eller för analys av andras kommunikationsyttringar. Hanefalk et.al är de enda som uttalad har med aktiva aspekten för att själv använda termerna vid produktion. Vilket till exempel visas av att de har tjugo sidors sökregister utifrån figurslag och undergrupper, så att man kan finna fyra olika figurgrupper under Bildens figurer (berättande, jämförande, uppdelande, målande), och fyra figurgrupper under Motsatsens figurer (förflyttande, ironier (50 st.), ord- och begreppsvändningar, över- och underdrifter), samt Rytmens figurer och Talande/frågande figurer. Och det är Hanefalk et.al. som, tillsammans med Trail, är tydligast med att påtala analysaspekten. Även om handboksdelen av Retorisk handbok med lexikon faller utanför denna artikel är det, inte bara kommersiellt, en klart lovvärd ambition att kombinera handbok och lexikon. Som de skriver i inledningen: ”Vår ambition har sträckt sig längre än att skapa ett lexikon. Vi har också strävat efter att ge tips, råd och modeller som hjälper läsaren att utveckla slumrande retoriska talanger” (sidan 8).

Strategin att över hela linjen söka ha de latinska termerna som utgångspunkt leder ofrånkomligen till en del inkonsekvenser. Sådant är säkert ofrånkomligt, och hade inte stört om författarna visat medvetenhet över vilka konsekvenser det valet medför. Ett möjligt tillkortakommande hos Hanefalk et.al. är till exempel att de inte reflekterat över det faktum att retoriken, också i Sverige, sedan nedgången på 17-1800-talet naturligtvis fortsatt leva ett liv i det fördolda fram till det nyväckta intresset mot slutet av förra seklet.1 Den första svenska handbok med retorik i titeln sedan Ivar Heikels Retorik, eller handledning i talekonsten (1923) var förvisso Kurt Johannessons Svensk retorik från Stockholms blodbad till Almedalen (1983), men att retorikens terminologi fortsatte vara ett nödvändigt metaspråk för att tala om språk och påverkan visas enkelt av alla de stilistikböcker som så självklart har sin grund i retorisk nomenklatur, t.ex. Peter Cassirers Stilanalys (första upplaga 1972). Vid sidan av ämnet stilistik fortlevde retorisk terminologi inom t.ex. lingvistik, modermålsforskning och journalistik. Det här har gjort att vi i de skandinaviska språken har en mängd retoriska termer som inkorporerats i språken utan att längre uppfattas som retoriska i sig. ’Allusion’ med det vanliga svenska verbet ’alludera’ saknas i svenskt sökregister hos Hanefalk et.al. Allucio (allusio) förklaras under adnominatio, och ges den svenska benämningen ”ordvits” (sidan 292). ’Paradox’ förklaras under paradoxon med den svenska benämningen ”självmotsägelse”. Metafor förklaras under translatio, och får den svenska beteckningen ’metafor’. Slår man upp metaphora får man reda på att det är en grekisk term med samma betydelse som conceptio! Parafras, liksom allegori, saknas helt (tre skilda sökregister är inte lyckat, hittar man inte en term i det gemensamma registret får man gå till de övriga och slå där, något som tveklöst är en källa till irritation för den vetgirige). Nämnas kan att till och med Jasinski, med sitt mycket begränsade termurval, har funnit plats för ’allegori’.
Latinfokuseringen kan möjligen försvaras, även om jag som sagt har lite svårt att förstå vilka tunga skäl som kan anföras för det. Det är tänkbart att den här senaste kritiken mot Hanefalk et.al. har sin grund i att jag sitter i akademien och läser deras verk från en universitetsposition, medan de inte är inom universitetsvärlden och har andra utgångspunkter och målgrupper. Icke desto mindre är det ett tillkortakommande att inte ha reflekterat över de retoriska termernas ibland obrutna liv i en skandinavisk metaspråklig diskussion över språkets förhållande till verkligheten; att söka återupptäcka ett gammalt dött språk är inte lyckat om språket inte varit dött. För att bli lyckat i ett svenskt retoriskt uppslagsverk hade latinfokuseringen krävt en större känslighet och lyhördhet, till exempel avseende vilka termer det är som de facto används i retoriska handböcker och vid våra retorikutbildningar, eller vilka retoriska termer som ingår i ett allmänspråkligt bildat ordförråd, som metafor, parafras, allusion, allegori och topik.

Latinfokuseringen har också möjligen bidragit till en del slarv och besynnerligheter när det gäller grekiska termer utan latinsk motsvarighet. Så till exempel är det mycket förvånande att finna det grekiska kunskapsteoretiska ordet episteme (ett av grekiskans ord för ’kunskap’, ’vetande’), med den svenska benämningen ”Insiktslös”. Termförklaringen är inte bättre där det sägs att termen kommer från Gorgias, och att han ”använder den för att beskriva personer som saknar verklig insikt i en fråga”, och att det varken är ”något generellt begrepp” eller ”ovanligt inom retoriken att enskilda retoriker utvecklar egna beggrepp” (sidan 256).
Den kunskapsteoretiska fråga angående ’det som kan vara på annat sätt’ = doxa, och ’det som inte kan vara på annat sätt’ = episteme, som inte bara är grunden för den tusenåriga konflikten mellan retorik och filosofi utan också är grunden för Aristoteles bestämning av retorikens domän, och därav upphöjande till vetenskap, och – vilket jag tror de flesta retoriker av facket idag skulle hålla med mig om – också är grunden för retorikens återkomst inom den vetenskapliga världen då vi insett att snart sagt alla intressanta utsagor om hur vi kan och bör förhålla oss till vår omvärld tillhör det som kan vara på annat sätt; den kunskapsteoretiska frågan har gått helt förbi Hanefalk et.al. Att det sedan var Platon som, i dialogen med titeln Gorgias, använder det kontrasterande begreppsparet episteme och doxa som utgångspunkt för sin kritik av retoriken, det gör inte saken bättre. Läs då hellre Jasinskis 14 sidor långa artikel om episteme.

Ambitionen att hitta passande svenska benämningar för de retoriska termerna är som framgått inte alltid helt lyckad, men ibland slår de huvudet på spiken på ett sätt som inte gjorts i tidigare skandinavisk retoriklitteratur. Till exempel när progymnasmataövningen kria (med den latiska ch-stavningen) får den innovativa och klargörande svenska översättningen ”Kändisreferens” (sidan 302). Progymnasmata hittas bara i det grekiska registret, och förklaras, likhet med Lausberg, under det latinska praeexercitamenta. Flera av övningarna finns med.

En del störande stavfel och slarvigheter i textens kroppsspråk förekommer, till exempel sidan 265 (Intellectio som retoriskt begrepp har inte den grekiska ekvivalensen Synekdokhe) och sidan 284, 328, 376 och 455, men det får man kanske räkna med i en förstaupplaga.

Även om det kvantitativt har varit övervägande kritiska synpunkter jag lämnat på Retorisk handbok med lexikon, hoppas jag att de positiva omdömen jag lämnat framträder tydligt. Ytterligare ett sådant är omnämnandet av de välfunna och föredömligt klargörande exemplen som ges till snart sagt varje uppslagsord. Jag skrev om Eide att hans exempel ”inte var utan en viss daterad känsla”. Så är verkligen inte fallet hos Hanefalk et.al. Genomgående har man lyckats hitta mycket välfunna exempel till de termer man vill förklara. Till en imponerande hög grad är det autentiska exempel man funnit, från poltik, näringsliv, kultur- och vardagsliv. Dessutom är urvalet gjord med sådan fingertoppskänsla att jag har svårt att tänka mig att de samtida exemplen kommer att kunna uppfattas som daterade. Ännu en uppslagsverksaspekt där de står i en klass för sig är användningen av bildmaterial. Efter att ha läst Hanefalk et.al. är det inte utan att man tycker det är konstigt att inte ett enda av de andra konsulterade verken har använt sig av något bildmaterial, som retoriker måste de ju vara väl förtrogna med bildens betydelse för att klargöra ett begrepp eller en företeelse. Att sedan de bilder som finns hos Hanefalk et.al. är lika välfunna och välvalda som deras exempel, gör inte saken sämre.

Naturligtvis finns det säkert många uppslagsverk som kanske borde ha tagits upp här, men som inte finns med. En del för att jag inte bedömer dem som i första hand retoriska verk, till exempel Arthur Quinns Figures of Speech: 60 Ways to Turn a Phrase, eller varför inte Raymond Quenaus Stilövningar, eller någon av de många språkvetenskapliga uppslagsverk/lexica med inriktning mot stilistik som finns, till exempel Kathie Wales A Dictionary of Stylistics (1989) eller Ulla Albecks tveklöst betydelsefulla Dansk stilistik. Den senare kunde vara värd ett särskilt omnämnande. Inte bara för att adjunkt (!) Jørgen Fafner tackas särskilt i förordet till den fjärde och näst sista upplagan 1961 (första upplaga 1939, sista 1965), eller för att boken så tydligt visar att retorikens terminologi levde och frodades här i Skandinavien också under den tid då ämnet retorik slumrade, utan helt enkelt för att det är en insiktsfull och mycket använd bok för retorisk terminologi. Andra verk har ej tagits med då de varit alltför specialiserade och behandlat ett smalare område, som Leo Sonninos Handbook to Sixteenth-Centuary Rhetoric (1968), eller Henry Peachams The Garden of Eloquence: 1577 (1971); eller Shakespeare’s Use of the Arts of Language av Sister Miriam Joseph (1947) m.fl. Men det finns några websajter som specialiserad sig som retoriska sökmotorer som jag inte kan låta bli att nämna, trots att de egentligen hamnar utanför den här genomgången.

Först och främst vill jag framhålla Gideon Burtons http://humanities.byu.edu/rhetoric/silva.htm Namnet Silva Rhetoricae, retorikens skog, är en metafor för att det ibland är svårt att se skogen (vad retorik är för något) på grund av alla träd (alla grekiska och latinska termer som skymmer sikten). Även om sidan saknar många flera i mitt tycke centrala uppslagsord, dock inte progymnasmata som är föredömligt behandlad, är den såväl så lättnavigerad som fylld med länkar till andra källor att det aldrig är någon fara att man går vilse i skogen. Ett tillkortakommande är att sajten uttalat specialiserat sig på antikens och renässansens retoriktermer. Mer moderna terminologiska landvinningar inom retoriken lyser med sin frånvaro. Det gör de också på sajten http://www.uky.edu/ArtsSciences/Classics/rhetoric.html Det är en lista med 45 retoriska termer från Alliteration till Zeugma, med kortfattade förklaringar. Sidan innehåller en del länkar till antika retoriska texter via http://www.perseus.tufts.edu. Den senare sökmotorn är betydligt mer intressant då man där lätt kan hitta flertalet antika retoriska texter av intresse. Perfekt om man till exempel vill se hur någon klassisk retorisk källa behandlat ett speciellt retoriskt begrepp.

Litteratur

Albeck, Ulla (1965): Dansk stilistik. Gyldendal.
Bra böckers lexikon. Bokförlaget Bra böcker 1984.
Cicero. De oratore. Cicero on the ideal orator. [55 f.Kr] Oxford University Press, 2001.
Cassirer, Peter (2003): Stil, stilistik & stilanalys. Natur och Kultur.
Eide, Tormod (1990): Retorisk leksikon. Universitetsforlaget.
Enos, Theresa (red.) (1996): Encyclopedia of Rhetoric and Composition. Garland Publishing.
Hanefalk, C., Hedlund, S. & Lindholm, K. (2004): Retorisk handbok med lexikon. Logografia Libris.
Historisches Wörterbuch der Rhetorik. Max Niemayer Verlag, Tübingen 1992–
Jasinski, James (2001): Sourcebook on Rhetoric. Key Concepts in Contemporary Studies. Sage.
Johannesen, Georg (1987): Rhetorica Norvegica. J. W. Cappelen Forlag.
Johannesson, Kurt (1983): Svensk retorik från Stockholms blodbad till Almedalen. Norstedts
– (2002): Retorik eller konsten att övertyga. Norstedts.
Joseph, Sister Miriam (1947): Shakespeare’s Use of the Arts of Language. New York.
Lausberg, Heinrich (1998): Handbook of Literary Rhetoric. Brill.
– (1963): Elemente der literarischen Rhetorik: ein Einführung für Studierende der klassischen, romanischen, englischen und deutschen Philologie. München.
Lötmarker, Lena (1997): Från retorik till studentuppsats. Rapport nr 6 svensk sakprosa.
– (1999): Språkriktighet, affärsbrev – och retorik?. Rapport nr 25 svensk sakprosa.
– (2004): Krian i förvandling. Uppsatsämnen och skrivanvisningar för läroverkets svenska uppsatsskrivning. Diss. Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 61.
Moberg, Pia (2002): Political Turning Points – Rhetorical Analyses of Japanese Inauguration Speeches. Diss. Orientalia et Africana Gothoburgensia 16. Acta Universitatis Gothoburgensis.
Nørretranders, Tor (1993): Märk världen: en bok om vetenskap och intuition. Bonnier Alba.
Peacham, Henry (1971): The Garden of Eloquence: 1577. Menston.
Queneau, Raymond (1992): Stilövningar. Bakhåll.
Shannon, C. & Weaver, W. (1963): The Matematical Theory of Communication. The University of Illinois Press.
Sonnino, Leo (1968): Handbook to Sixteenth-Centuary Rhetoric. London.
Svensk-tysk ordbok. Esselte studium 1980.
Svensén, Bo (1987): Handbok i lexikografi. Tekniska nomenklaturcentralen 85. Esselte Studium.
Tysk-svensk ordbok. Svenska bokförlaget 1965.
Wales, Katie (1989): A Dictionary of Stylistics. Longmas..