Konferensrapport
Ämneskonferens i Retorik på Södertörns högskola 1-2/3 2007
Bibliografiskt
Forfatter: Anders Sigrell är lektor i retorik vid Umeå Universitet.
Rhetorica Scandinavica 41 (2007), side 54-56.
Rapporten
I sin välkomsthälsning påminde Nils Ekedahl om att det nu gått precis tio år sedan den första ämneskonferensen hölls i Uppsala våren 1997. Den gången var det ett akademiskt ämne i vardande, som sökte sin identitet och bl.a. brottades med frågan om det fanns någon mening med att sträva efter egna retorikinstitutioner. Det har hänt mycket sedan dess. Nu råder det i Sverige inte längre någon tvekan om att retorik är ett fullfjädrat akademiskt ämne med professorer, forskarutbildning och grundutbildning vid snart sagt varje universitet och högskola. Uppsala startar, efter mycket arbete, sin forskarutbildning i retorik till hösten. Beskedet mottogs med applåder.
Glädjande är det att de verksamma retorikerna i Sverige avser att mena allvar med sitt tal om retorik som en techné – en konst och en vetenskap, såväl det praktiska utförandet som teorierna bakom effektiv kommunikation. Vetenskapen tas om hand av våra forskningskonferenser, men vad händer med konsten, den retoriska undervisningen? Så, trots att retorik nu är ett etablerat ämne fortsätter ämneskonferenserna som konferenser om retorikundervisning, där praktiker kan träffas och utbyta erfarenheter under stimulerande omständigheter. En ämneskonferens är också en plats för informationsspridning, som reklam för forskarutbildningskursen ”Retoriska aspekter på kriskommunikation” vid Örebro universitet våren 2007. På Södertörn var det dryga femtiotalet retoriker som hörsammat inbjudan. De som varit med en tid kunde se att en föryngring stadigt sker.
Konferensen inleddes med en föreläsning av värdinstitutionens professor Lennart Hellspong, över titeln ”Retorik som förhandling”. Han började med ett ethoshöjande humiliatio där han bad om ursäkt för att han och Brigitte Mral inte hade fullgjort den uppgift de gavs vid förra ämneskonferensen i Uppsala 2005. De skulle revidera den definition av ämnet retorik som blev ett av resultaten av Uppsalakonfernsen 1997 (publicerad i Rhetorica Scandinaviva nr 12 1997). Som traditionen påbjuder vänds också ursäktens föremål till något positivt, vi behöver inte längre någon positionering eller officiell definition av ämnet retorik. Retorik är vad vi gör. Det Lennart Hellspong sedan gjorde var att slå ett slag för retorik som förhandling hellre än som konsten att tala. En sådan förståelse lyfter fram det dialogiska i kommunikationen. Vi talar till någon, men förhandlar med. En hel del intressanta aspekter synliggjordes med en sådan belysning av retorikämnet. Allt finns redan i vår retorikförståelse, men blev kanske tydligare med förhandlingsmetaforen. En förhandling lyfter fram publiken som aktivt subjekt, som också har kommunikativa målsättningar. Styrkeförhållanden testas – kraftmätningen explicitgörs. Nödvändigheten i att lyssna för kommunikativ framgång blir påtaglig.
Mellan inledningsföreläsningen och den avslutande gemensamma diskussionen, om studenternas syn på och behov av retorikutbildning, var det gruppdiskussioner. Vid sidan av mer väntade diskussionsämnen – som lärandemål, studentrekrytering, pedagogisk utveckling och kurslitteratur – fanns det spännande titlar som ”Memoria i undervisningen”, ”Topiskt lärande” och ”Avancerad argumentation”. Nya diskussionsgrupper bildades också. Såväl ”Doxologisk kunskapssyn” som ”Det virtuella Stanfordsamarbetet” drog mycket folk.
Att det inte finns några vattentäta skott mellan didaktiska och forskningsfrågor (vilket hade varit att underkänna den doxologiska insikten att vi är autonoma i betydelsen att det inte finns några gränser mellan teori och praktik, andra än de vi väljer att mäta upp), visas t.ex. av diskussionsgruppen runt ”Samtida politisk retorik”. Där diskuterades möjliga forskningsprojekt och nödvändigheten i att vi retoriker blir mer synliga och tar större plats i offentligheten. Vi behövs och har tveklöst något viktigt att bidra med. Politisk retorik är inte bara, eller ens en gång främst, partipolitik och traditionella tal. Carl Bildts bloggande, alla olika debattformer, politisk teater, genusteorier, personligt varumärkesbyggande och kriskommunikation är uttryck för samtida svensk politisk retorik.
På tal om forskningsprojekt suckades det över allt arbete som läggs ned på forskningsansökningar där bara fem procent av projekten beviljas medel. En redaktör för Rhetorica Scandinavica påtalade då att fallerade projektansökningar mycket väl kan vara ett utmärkt underlag för en artikel till vår tidskrift.
Finns det ämneskonferenser i våra grannländer?
I sin välkomsthälsning påminde Nils Ekedahl om att det nu gått precis tio år sedan den första ämneskonferensen hölls i Uppsala våren 1997. Den gången var det ett akademiskt ämne i vardande, som sökte sin identitet och bl.a. brottades med frågan om det fanns någon mening med att sträva efter egna retorikinstitutioner. Det har hänt mycket sedan dess. Nu råder det i Sverige inte längre någon tvekan om att retorik är ett fullfjädrat akademiskt ämne med professorer, forskarutbildning och grundutbildning vid snart sagt varje universitet och högskola. Uppsala startar, efter mycket arbete, sin forskarutbildning i retorik till hösten. Beskedet mottogs med applåder.
Glädjande är det att de verksamma retorikerna i Sverige avser att mena allvar med sitt tal om retorik som en techné – en konst och en vetenskap, såväl det praktiska utförandet som teorierna bakom effektiv kommunikation. Vetenskapen tas om hand av våra forskningskonferenser, men vad händer med konsten, den retoriska undervisningen? Så, trots att retorik nu är ett etablerat ämne fortsätter ämneskonferenserna som konferenser om retorikundervisning, där praktiker kan träffas och utbyta erfarenheter under stimulerande omständigheter. En ämneskonferens är också en plats för informationsspridning, som reklam för forskarutbildningskursen ”Retoriska aspekter på kriskommunikation” vid Örebro universitet våren 2007. På Södertörn var det dryga femtiotalet retoriker som hörsammat inbjudan. De som varit med en tid kunde se att en föryngring stadigt sker. Konferensen inleddes med en föreläsning av värdinstitutionens professor Lennart Hellspong, över titeln ”Retorik som förhandling”. Han började med ett ethoshöjande humiliatio där han bad om ursäkt för att han och Brigitte Mral inte hade fullgjort den uppgift de gavs vid förra ämneskonferensen i Uppsala 2005. De skulle revidera den definition av ämnet retorik som blev ett av resultaten av Uppsalakonfernsen 1997 (publicerad i Rhetorica Scandinavica nr 12 1997). Som traditionen påbjuder vänds också ursäktens föremål till något positivt, vi behöver inte längre någon positionering eller officiell definition av ämnet retorik. Retorik är vad vi gör. Det Lennart Hellspong sedan gjorde var att slå ett slag för retorik som förhandling hellre än som konsten att tala. En sådan förståelse lyfter fram det dialogiska i kommunikationen. Vi talar till någon, men förhandlar med. En hel del intressanta aspekter synliggjordes med en sådan belysning av retorikämnet. Allt finns redan i vår retorikförståelse, men blev kanske tydligare med förhandlingsmetaforen. En förhandling lyfter fram publiken som aktivt subjekt, som också har kommunikativa målsättningar. Styrkeförhållanden testas – kraftmätningen explicitgörs. Nödvändigheten i att lyssna för kommunikativ framgång blir påtaglig.
Mellan inledningsföreläsningen och den avslutande gemensamma diskussionen, om studenternas syn på och behov av retorikutbildning, var det gruppdiskussioner. Vid sidan av mer väntade diskussionsämnen – som lärandemål, studentrekrytering, pedagogisk utveckling och kurslitteratur – fanns det spännande titlar som ”Memoria i undervisningen”, ”Topiskt lärande” och ”Avancerad argumentation”. Nya diskussionsgrupper bildades också. Såväl ”Doxologisk kunskapssyn” som ”Det virtuella Stanfordsamarbetet” drog mycket folk. Att det inte finns några vattentäta skott mellan didaktiska och forskningsfrågor (vilket hade varit att underkänna den doxologiska insikten att vi är autonoma i betydelsen att det inte finns några gränser mellan teori och praktik, andra än de vi väljer att mäta upp), visas t.ex. av diskussionsgruppen runt ”Samtida politisk retorik”. Där diskuterades möjliga forskningsprojekt och nödvändigheten i att vi retoriker blir mer synliga och tar större plats i offentligheten. Vi behövs och har tveklöst något viktigt att bidra med. Politisk retorik är inte bara, eller ens en gång främst, partipolitik och traditionella tal. Carl Bildts bloggande, alla olika debattformer, politisk teater, genusteorier, personligt varumärkesbyggande och kriskommunikation är uttryck för samtida svensk politisk retorik.
På tal om forskningsprojekt suckades det över allt arbete som läggs ned på forskningsansökningar där bara fem procent av projekten beviljas medel. En redaktör för Rhetorica Scandinavica påtalade då att fallerade projektansökningar mycket väl kan vara ett utmärkt underlag för en artikel till vår tidskrift.
Finns det ämneskonferenser i våra grannländer?
Professor i retorik vid Lunds universitet.
