Start » Svensk retorik » Svenska recensioner » Argumentation i vakuum

Argumentation i vakuum

av Anders Sigrell

Retorisk besvikelse. Förväntningarna kommer på skam i en ny bok om argumentationsanalys.

Argumentation i vakuum

Anders Sigrell

Det har kommit en ny bok om argumentationsanalys av Rolf Ejvegård med titeln just Argumentationsanalys. Det är värt att uppmärksamma för retoriskt intresserade. Retorik och argumentationsanalys har tidigare setts som olika sidor av samma mynt, hur språk kan användas för att påverka. Numer är det självklart att en analys av olika arguments påverkanskraft ingår i ett retoriskt värv. Inte bara för att en analys av vad som är effektiva argument, vad som inte är det och skälen till detta, kan förfina redskapen för en produktionsorienterad retorik. Retorik som konst och vetenskap har lika stora uppgifter att fylla för oss som mottagare av påverkande kommunikation. Ur en infallsvinkel kan det sägas vara grunden för retorikens tal om det oupplösliga sambandet retorik-etik.

Recension: Rolf Ejvegård: Argumentationsanalys. Lund: ­Studentlitteratur 2004.

Direkt man bläddrar i denna lilla bok väcks förhoppningar: Äntligen en svensk ersättning för Andersson & Furbergs gamla Språk och påverkan (första upplaga 1966, sista 1984). De centrala avsnitten i båda verken har rubriker som ”Värdeladdade ord, Flertydighet och vaghet, Övertalningsdefini­tioner, Syntetiska/analytiska och Teoretiska/ateoretiska funktioner hos språket”. Det finns till och med ett kapitel om retorik, vilket vore otänkbart för filosoferna Andersson & Furberg då det begav sig (ännu ett vackert exempel på att tingens ordning har förändrats är att det var Mats Furberg som var handledare åt Mats Rosengrens avhandling Psychagogia om konflikten mellan retorik och filosofi 1997).

Tyvärr kommer de höga förväntningarna omgående på skam. På bokens första sida står det:

Jag har bifogat ett kort kapitel om retorik, ett ämne som i sig kan sägas innehålla och behöva argumentationsanalys, men som i grunden är helt olika nagelfaret av argument. Retoriken söker ge anvisningar hur man övertalar någon att omfatta ett visst tyckande. I denna procedur ingår argument av skilda slag. Vid argumentationsanalysen som sådan bör man dock hålla klara gränser mot retoriken, vilken ur analytikerns synvinkel snarast kan ses som metoder att producera argument som inte är särdeles vetenskapliga eller logiskt underbyggda. Retoriken står i propagandans och reklamens tjänst.

Det är historielöst, oreflekterat och utan någon förtrogenhet med vad som händer och har hänt, såväl nationellt som internationellt, inom det argumentationsanalytiska området. Mats Rosengrens översättning av Chaïm Perelmans Retorikens imperium från i fjol finns visserligen med i litteraturlistan, men den har Ejvegård inte läst. Det kan man sluta sig till inte enbart för att det vore omöjligt att skriva som han gör om man läst Perelman, utan också för att Ejvegårds bok, enligt förordet, skrevs färdig i januari 2004, fyra månader innan Perelman på svenska lämnade tryckeriet.

 

Tunt med referenser

På tal om litteraturlistan kan jag inte låta bli att nämna att Ejvegårds främsta inspirationskälla, Andersson & Furbergs Språk och påverkan, inte bara finns listad på rätt plats, utan också med Mats Furhammar (sic!) som huvudförfattare tillsammans med Jan Andersson. Jag må vara akademiskt ­miljöskadad, men den typen av flagranta fel påverkar i mina ögon Ejvegårds ethos menligt. Man kan undra vilka andra felaktigheter som döljs i texten.

Det är överlag mycket tunt med referenser. Frege nämns t.ex. inte vid tal om den semantiska triangeln. Detta gör inte bara att vi går miste om idehistorisk adiafora (att idéer visar sig ha ett ursprung och en kontext), utan Ejvegårds bok ger intrycket att simma runt i ett vakuum utan kontakt med någon argumentationsanalytiskt intresserad forskar-/under­­visningsgemenskap.

I förordet framhåller Ejvegård att boken skrevs färdigt på två veckor. Det är nog avsett som skryt. Tyvärr framstår det i praktiken som en förklaring till det mycket hafsiga och ogenomarbetade intryck boken ger på flera nivåer. Det refereras till de konstruerade exempelmeningarna med kvasifilosofiska parametrar som P1 och P2 (det konstruerade språk som H. P. Grice redan på 60-talet visade vara mindre konstruktivt för argumentationsanalytiska ambitioner). Inte bara är det svårt att hänga med i läsningen, det blir lätt fel. Som på s. 29 där referensen till ”satserna E, F och G” är svår att hitta, innan man förstår att det är frågorna H, I och J som avses.

Hos Ejvegård blir argumentationsanalys en teknik för att räkna ut sanningen i debatter. Han talar om att vinna debatter, och sällar sig därmed till filosofer som Michael Gilbert, som ser argumentation som en kamp det handlar om att vinna. Retorikens metafor om argumentation som en byggnadsställning för att finna den mest konstruktiva lösningen hellre än att vinna en verbal boxningsmatch är långt borta.

Omslagsbildens välfunna Lundkvistska seriestripp om Assar presenteras som ett exempel på argumentum ad baculum, alltså ett hotargument. Det är helt tokigt då det närmast är fråga om motsatsen. (Illustration från bokens omslag)

Intentionen?

I sina analysexempel trycker Ejvegård på kontextens betydelse. Han har med andra ord lämnat den logiska argumentationsanalysens världsfrånvända p och q, men några redskap för kontextanalys får vi inte. Begreppen doxa och ethos, eller Toulmins eller Perelmans argumentationsanalytiska modeller hade höjt boken till en helt annan nivå. På tal om kontext så räknas i retoriskt orienterad argumentationsanalys intentionalitet dit. Intentionalitet är något svåranalyserat då vi bara har det explicit förmedlade att utgå från och riskerar att hamna i psykologiska spekulationer. Men om vi inte i vår analys utgår från att det finns skäl till att vi säger och handlar som vi gör, utifrån t.ex. Grice och hans tankar om kommunikation som samarbete, missar vi tveklöst viktiga aspekter i analysen. Men sådana djupsinnigheter finns inte i Ejvegårds bok.

Förvånande också att det förhållandevis välkända fallasibegreppet saknas; det hade höjt nivån och tillgängligheten av de argumentationsanalytiska målsättningarna. Trots att det överordnade begreppet saknas nämns några enskilda fallasier, som argumentum ad hominem och ad baculum. Kanske kan det retorikanalytiska begreppet decorum förklara min reaktion på Ejvegårds användning av ad baculum (decorumbegreppet lär oss att vi måste anpassa stilnivå till mot­tagarna, att den bästa stilen är den som inte märks utan där innehållet går direkt in, motsatsen är när vi blir förnärmade av eller hakar upp oss på vissa stilval; ett exempel är stavfel: ett par kan vi acceptera utan att reagera, blir det för många börjar vi snart leta efter nästa stavfel utan att tänka på innehållet). Omslagsbildens välfunna Lundkvistska seriestripp om Assar presenteras som ett exempel på argumentum ad baculum, alltså ett hotargument. Det är helt tokigt då det närmast är fråga om motsatsen: Svampen ger inga argument, han slår till med knytnäven. Retorik och argument är alternativet till det nakna våldet, och att Ejvegård missar det blir i mina ögon typiskt.

 

Renons på retorik

Enligt bokens baksidestext riktar sig boken till universitets- och högskolestudenter. Med hjälp av Argumentationsanalys ska man självständigt kunna skriva en magisteruppsats. Frågan är om det är en adekvat varubeteckning. Ett symptomatiskt påpekande som ”Ett uttalande att ett omdöme är objektivt kan mycket väl vara subjektivt” (s. 30) är närmast på högstadienivå.

Trots att Andersson & Furberg ibland är sorgligt daterade och att de är totalt renons på retorik så saknas, trots Ejvegårds goda intentioner, ännu så länge ett svenskt alternativ för en språkfilosofiskt orienterad argumentationsanalys som höjer blicken ovanför p och q.

Läs hellre nya upplagan av Lennart Hellspongs Konsten att tala, med det bearbetade kapitlet om argumentation och argumentationsanalys, eller varför inte Karlberg & Mrals Heder och påverkan – Att analysera modern retorik från 1998. Även om det är lite sorgligt. Vi behöver en lärobok om språkfilosofiskt orienterad argumentationsanalys värd namnet. En som redogör för olika typer av definitioner, språkets funktioner, den semantiska triangeln, olika former av ambiguitet och teoretiska/syntetiska satser, som Andersson & Furberg gör och som Ejvegård har för avsikt att göra. Men Andersson & Furberg är snart 40 år gammal och det har trots allt hänt en del inom det argumentationsanalytiska forskningsfältet på den tiden, kanske främst att den vetenskapliga retorikens betydelse har uppmärksammats.


 

Anders Sigrell är universitetslektor vid Umeå Universitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 27, s 11-13.


 

Anders Sigrell
Latest posts by Anders Sigrell (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere