Det händer. Just nu.
Ibland ser man journalister beskrivas som lämlar på väg mot stupet. En gigantisk massa av frågande, noterande, frågande och återigen frågande skribenter rusande iväg mot ett mål som kan vara vilket som, bara det är ett mål. Och det inkluderar möjligheten för en framsida, en demonstration av den mediala makten.
Så var det i oktober 1995 när Mona Sahlin blev fd nästa statsminister. Så var det när Laila Freivalds två gånger om fick avsäga sig sina statsrådstitlar. Och så var det när regeringen Reinfeldt blev två kvinnor mindre. Ska man i övrigt reflektera över att dessa exempel enbart gäller kvinnor?
Numera förefaller det nästan som om att vissa tidningsredaktörer sitter mer i tingsrätten för att försvara sig inför förtalsåtal än på de redaktionella stolarna. Har de förtalade blivit känsligare eller har det mediala drevet ändrat ton, stil och sätt?
Kan verkligen så mycket hända på blott tio år? Kan det gå så fort att ändra grundläggande moraliska attityder? I så fall är det goda nyheter för de som har som yrke och profession att förändra attityder – till miljö, jämställdhet och kanske även skatter? – och som hittills har stångat sig blodiga mot tröghetens mur. För kan man förändra synen på journalismens mål och medel på tio år, då kan man väl också få vuxna att iföra sig cykelhjälm, barn att låta bli den där första cigaretten, kriminella att trotsa sitt behov av en ny kick?
Kanske är det så att enbart olyckor, elände och försämringar passar med mediernas dramaturgi? För att det enda som händer här och nu, medan kameran rullar och nyheterna sänder live och direkt, är katastrofer, nöd och död? Som när stormen Gudruns ”lillasyster” Per (!) blåste upp över landet; Rapport sände nyheter hela natten, så vi konstant kunde följa skador och översvämningar. Nyheter hela natten. För att det blåste?
Eller är det så att det enda media förmår att skapa – konstruktivt, inventivt – är negativt? Media kan inte tillsätta ministrar, men se till att varje papper granskas, att ingen brist eller icke-perfekt handling slipper undan offentlighetens ljus. Media granskar makten.
Och i takt med vardagens såpafixering behöver vi en förmedling av brister som fångar oss – inte bara ett par sekunder, men gärna dagar och nätter. Som en påminnelse om att tiden verkligen finns och går. Att allt är utveckling – mot ett slutgiltigt klimax, när den ansvariga gör avbön, avgår och lämnar över podiet till nästa syndare. Mediamakten vinner ännu ett slag.
Då får vi kanske nöja oss med att det goda som finns och händer är när Henke gör mål för Man United eller Anja går i mål utan att ramla.
Läs mer om RetorikMagasinet 32.
Liknande artiklar:
Sanningen om retorik
Retoriken – också i skolan
Tobleronetalet
Löftenas tid
Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642