Om hot och relevans

RetorikMagasinet 35/36.

Generationer av informatörer och myndighetspersoner har våndats över ‘allmänhetens’ brist på vilja att ta till sig varningar. Har våndats, våndas varje dag, och kommer så att våndas för all framtid. Det kan gälla rökningen, där enorma summor allokeras för att reparera skadorna på mänskliga kroppar och liv. Det kan gälla allehanda sjukdomar, där skydd och försiktighet kunde stävja och bromsa spridningen. Och det kan gälla klimathotet, som vi ska se senare i detta nummer.

”Det händer inte mig,” låter en förklaring på den bristande respekten för varningar. Men egentligen är det inte ens i närheten av en rimlig förklaring. Denna förklaring är som att debattera med enbart ”Det tycker inte jag” som argument. För vad är det som gör att vi tänker så? Är det verkligen så att vi inte uppfattar hoten som relevanta för oss själva?

I morse, när jag lämnade ungarna på dagis, satt den vanliga lappen på anslagstavlan: dagens sjukdomar och annat elände. En förvånansvärt kort lista i dag: lite huvudlöss, en släng vattkoppor och ännu en vinterkräksjuka. Alla föräldrar har upplevt suget i magen, hur det för en kort stund blir svårt att andas, när man hör eller läser om barn som far illa – olyckor, övergrepp och meningslös, bråd död. Och den fysiska reaktionen handlar precis om att tanken dyker upp: ”Tänk om det var jag eller mina barn?” Men insikten blir alldeles för stor, för komplicerad. För egentligen finns det ju inget val och inget alternativ: det får inte hända mig. Men att medvetet, strategiskt undvika den typen av hot skulle kräva en fullkomlig ändring av allt: från det konkreta som arbetsliv och umgänge till det livsfilosofiska som handlar om att kunna leva ett liv i relativ glädje och att förmedla nyfikenhet och kreativitet. Och det går helt enkelt inte ihop.

Skulle man reagera på och förhålla sig till alla hot, mot barnen, mot livet, mot hälsan, mot de nära och kära, mot tredje världen, mot klimatet, mot privatkapitalismen, äganderätten eller den kollektiva medvetenheten, då skulle man inte våga röra på sig. Inte yttra ett ord, inte förflytta sig, inte andas.

Annons

Och eftersom det inte är ett alternativ, ger vi upp – eller irriteras av hotens förmedlare, som tror det räcker med att beskriva det hotfulla, men som inte ägnar en sekunds tankemöda på dess kontruktiva, praktiska lösningar. Vilken idiot som helst kan se faror och annalkande katastrofer i egna och andras beteenden och handlingar. Men det krävs lite mer för att göra lösningarna hanterbara eller möjliga att inkorporera i de drömmar om ett liv vi lever en helt vanlig onsdag.

Och det är kanske också en förklaring till att Al Gore och hans kampanj för miljön accepteras: för att hotet om att allt liv på jorden kommer att släckas kan balanseras av nästan löjligt små, konkreta åtgärder från var och en av oss: byt ut dina glödlampor mot lågenergilampor; släck ljuset efter dig; undvik onödigt förpackade produkter – och återvinn de du inte kan undvika; köp lokalt producerad mat.

–

Läs mer om Peter Ström-Søeberg
Läs mer om RetorikMagasinet 35/36.