Den retoriska situationen

Peter Ström-Søeberg https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Den retoriska situationen

Är det retoriken som skapar förändringar – eller ändringsmogna situationer som skapar retorik?

Du har något du vill säga. Du har ett budskap. Du tänker och funderar – och hittar slutligen en strategi för din kommunikation. Du går till den klassiska retoriken och hittar en metod för att arbeta med ditt tal: först överväganden gällande materialet – inventiofasen – sedan funderar du över ordningen, hur du ska presentera ditt material – dispositiofasen – sedan börjar du formulera – elocutiofasen – innan du beslutar dig för om du vill läsa talet innantill eller försöka lära dig talet utantill – memoriafasen – och äntligen målet: framförandet – actiofasen.

Är det så det går till, när retorik skapas? En elakt för­enklad version av den klassiska retorikens arbetsfaser säger i alla fall det. Ett tal – eller vilket slags kommunikation som helst – börjar med ‘någonting’; en känsla av att man skulle vilja säga något, tala, kommunicera. Och sedan tar talet – kommunikationen – form, steg för steg.

Går man till nyare handböcker i retorik och kommunikation så hittar man samma recept; dock numera oftast utökat med en extra fas – före inventiofasen – nämligen intellectiofasen, som inte har något med den klassiska reto­riken att göra. Denna klassiskt ljudande fas är en svensk ‘uppfinning’ som först  introducerades i större sammanhang av Lennart Hellspong i boken “Konsten att tala”, 1992. Och tack för det, för dittills hade övervägelser om ett tals fundamentala förutsättningar legat dolda i inventiofasen. Nu fick vi ett begrepp för det vi gör, när vi ­tänker på talets ändamål, på publiken, och på den önskvärda effekten.

Retorisk metod

Men retoriken påstår sig också vara ett redskap för kritisk granskning och analys. Den vanligaste metoden är då att vända de fem (numera sex) faserna uppochned och gå igenom ett existerande tal: Hur gjorde talaren, vad kan vi förmoda om hennes urval av ämnen och motiv? Varför disponerade hon vilket stoff? Vad tror vi att hon har velat med sitt tal? Nådde hon detta mål?

Det är de här två sidorna – den praktiska, som handlar om att skapa kommunikation, och den analytiska som handlar om att genomskåda andras kommunikation – som tillsammans bildar retoriken.

Men frågan är hur vi analyserar, och vilken metod vi använder för att genomskåda andra. Där är de fem (sex) faserna blott en bland många metoder, som speciellt under de senaste 50-75 åren har blivit allt fler. Vi ska här se närmare på en av dessa, den så kallade ‘situationella retoriken’.

Dålig tajmning

I januari hölls den stora konferensen om Förintelsen i Stockholm. De flesta europeiska statsledarna var på plats tillsammans med representanter för USA, Israel, Ryss­land etc. för att diskutera sitt gemensamma ansvar för att nazismen och dess offer inte glöms bort.

Samtidigt pågick i ett annat europeiskt land diskus­sioner om regeringsbildning, som så småningom kom att handla om huruvida ett parti, vars ledare är ökänd för sina uttalanden om nazisternas oskuld och om dagens in­vandrare, skulle ingå i regeringen.

Detta bör betraktas som historiens sämst tajmade regeringsbildning. Att tro att man obemärkt kan bilda en regering med en så kallad ‘högerextremist’ – i detta sammanhang är det likgiltigt om Jörg Haider kan definieras som nazisympatisör, högerextremist eller odiplomatisk populist – samtidigt som merparten av Europas ledare befinner sig i en synagoga i Stockholm för att minnas Förintelsen, är inte naivt – det är mycket mer än så.

Reaktionerna på EU-ländernas följande sanktioner mot Österrike har varit varierande, men hur hade de varit, om inte EU-länderna hade reagerat? Om alla statsledare hade pratat om hur viktigt det är att berätta om och diskutera historiens övergrepp mot minoriteter – samtidigt som de gladeligen accepterade att Jörg Haider(-s parti) kom till makten i ett EU-land? Vad hade ledarskribenter och oppositionsråd då haft att säga?

Förväntningar om retorik

Enligt den amerikanska retorikforskaren Lloyd F. Bitzer kan dessa omständigheter betraktas som “en retorisk situation”, dvs. en situation som påkallar retorik. I en artikel i första numret av den numera högt ansedda forskningstidskriften Philosophy & Rhetoric gav Bitzer retorikforskningen nytt blod. Artikeln “The Rhetorical Situation” (1968) gav anledning till stor debatt om retoriska analysmetoder (en dansk översättning återfinns i Rheto­rica Scandinavica nr 3/97).

I artikeln ger Lloyd F. Bitzer sin definition av retoriken: “Retorik är en respons på en situation, på samma sätt som ett svar är en respons på en fråga.” Poängen är att en talare inte helt fritt kan hitta på ett innehåll till sitt tal; hon måste tänka igenom situationen hon ska tala i; vilka krav finns – ställer situationen – vad förväntar sig mina åhörare att jag ska säga? Vilka frågor ligger inneboende i situationen och väntar på ett svar? Bryter talaren mot förväntningarna, eller undviker att svara på frågan, så är talet inte ‘re­torisk korrekt’.

En situation kan diktera innehållet i ett tal – hur många politiker har inte upplevt att de, under t ex en presskonferens om något helt annat, har tvingats kommentera en aktuell händelse? Fråga Bill Clinton som under en lång period knappt fick möjlighet att prata om annat än Lewinskyaffären – även vid pressmöten tillsammans med utländska ledare.

I detta fall var ‘situationen’ skapad av medierna – ett fenomen under rubriken ‘politikens medialisering’; dvs. när medierna bestämmer dagordningen eller, med Bitzers begrepp, bestämmer den retoriska situationen.

Död, vinter och (vissa) naturkatastrofer

En annan sida av Bitzers definition är att en situation bara är retorisk om den innehåller ett påträngande problem (exigence) som kan lösas med hjälp av retorik. Inget problem – ingen retorik. Och inget retoriskt lösbart problem – ingen retorik. Bitzer ger själv ett par exempel på icke-retoriska situationer: “död, vinter och vissa naturkata­strofer” som förvisso är påträngande problem, men inte problem som går att lösa med hjälp av retorik. En talare som argumenterar mot döden skulle alltså, enligt Bitzer, inte vara retorisk.

Å andra sidan skulle en talare/skribent som argumenterar för att lösa luftföroreningsproblemet vara retorisk, då det här går att hitta lösningar t ex genom att ändra på olika beteenden. Och självklart är även döden möjlig att göra retorisk; om ett tal handlar om sorgen och om hur vi ska handskas med den, så är det retorik.

Bitzer nämner också juristens beslut om att överklaga en dom som ett möjligt retorisk problem: jurister vet inte om överklagandet kommer att ge bättre resultat, men eftersom det i alla fall är möjligt, så väljer han att över­klaga.

Publikens roll

Det andra elementet i den retoriska situationen är publiken. Återigen vill Bitzer utesluta vad vi vanligtvis upp­fattar som retorik från den situationella retoriken. Om inte ett tal (eller ett brev) är riktat till en publik som faktisk har möjlighet att på något sätt påverka vårt påträng­ande ­problem – då är det inte retorik. Om jag skulle jag få för mig att hålla ett stort tal om nödvändigheten av att sänka hastigheten i min hemkommun, framför en publik ­bestående av tyska turister – så skulle det teoretiskt sett ha ett visst underhållningsvärde, men retorik skulle det inte vara. Om jag höll jag samma tal framför lokalpolitiker eller på ett medborgarmöte, så skulle det genast vara retorik. Här är det viktiga alltså inte vad som sägs (eller hur det sägs), utan enbart varför det sägs – och till vem.

Den retoriska idealpubliken är för Bitzer enbart be­stående av personer som har makt och möjlighet att förändra det problem vi upplever som påträngande. Om jag vid matbordet tycker att maten saknar salt och salt­karet står bredvid min fru, så ringer jag inte till min fa­milj i Danmark. Jag ber min fru räcka mig saltet. Och jag ­håller inte heller någon längre föreläsning om matens beskaffenhet, saltets nästintill underbara natur eller mina smakslökars förgrymmade tillstånd. Jag ber helt enkelt om saltet. Och får det. Oftast…

Det handlar om ‘det passande’; om att en situation också dikterar den stil och det omfång som retoriken bör ha. Och det handlar om vad Bitzer kallar ‘tvingande omständigheter’ (constraints): att vissa relationer ger bestämda ramar för reaktion. Jag vet att min fru i alla fall har ett ­visst intresse i att uppföra sig anständigt vid matbordet, dvs. att ge mig saltet. Det faktum att hon är min fru gör att våra samtal har som förutsättning att vi vill varandra väl.

En annan sida av dessa ‘tvingande omständigheter’ handlar om ‘fakta’ som publikens generella intressen, religion, värderingar etc. Består publiken av skollärare så måste man på något sätt beröra t ex deras arbetssituation, även om man egentligen ska prata om politisk argumentation. Och så gör det en viss skillnad om man själv är rektor, undervisare eller elev…


Bitzers situationella retorik kan förklara många typer av retorik, eller som han själv skriver: “Dag efter dag, år efter år, uppstår jämförbara situationer, situationer som föranleder jämförbara svar; av detta skapas retoriska former som bildar ett speciellt språkbruk och en speciell stil.”

Vi vet alla vad som krävs av brudgummen vid bröllop: ett tal där han berömmer sin bruds släkt, försäkrar dem om sin lojalitet och prisar brudens skönhet. På samma sätt vet vi inte bara vad statsministern ungefärligen kommer att säga vid riksdagens öppning, utan också vilka oppositionens reaktioner kommer att bli. Här finns jämförbara former – jämförbara retoriska situationer – där en tradition har skapat våra förväntningar på talets innehåll.

Bitzers artikel blev därmed startskottet för vad man inom retorikforskningen kallar ‘genreanalys’ – att studera jämförbara former för retorik, som t ex ‘proteströrelser’ eller den amerikanska specialiteten ‘inaugural adresses’, installationstal.

Verkligheten före språket

Enligt Bitzer uppstår retorik inte för retorikens egen skull. Visst finns det festprissar som inte kan inmundiga en middag eller ett glas vin utan att hylla värden, vinet eller vintern, men dessa oratoriska prestationer har som sagt inget med retorik att göra. Eftersom det knappast går att på­peka något påträngande problem som festprissen söker lösa.

Rangordningen i Bitzers teori är därmed klar: först en problematisk situation, sedan retorik. En fundamenta­listisk läsning av Bitzer kan därför resultera i en uppfattning om att verkligheten alltid kommer före retoriken: att språket fungerar endast som ett slags spegelbild av världen och att språket alltså inte – vilket är en annan retorisk dogm – skapar verkligheten.

Om vi tar Hitler som exempel så går det att se situa­tionen i Tyskland under 1920-talet som ett påträngande problem: Ett nederlag i 1:a världskriget, en kaotisk ekonomi med galopperande inflation och ett minst sagt ostadigt politiskt system skapade ett behov av förändring. Alltså en retorisk situation som Hitler hittade en lösning på – men samtidigt en situation där lösningen inte var en­tydig; Hitler fick skapa en verklighet där judarna var roten till allt ont – från kapitalistisk girighet till kommunistiska bländverk. Att säga att Hitlers retorik endast speglade verk­ligheten är att göra våld på historien – snarare var det kombinationen av ett mycket starkt förändringsbehov och en (konstruerad) förklaringsmodell som gav den nazistiska propagandan dess första stora segrar. Inför en publik som hungrade efter lösningar på de stora problemen.

En praktisk situationell retorik

Som nämnt består retoriken av två sidor, en praktisk och en analytisk. Bitzers situationella retorik är skapad för analytiska ändamål, men går ändå att använda i den praktiska produktionen av retorik. Som när man använder de retoriska arbetsfaserna som analysredskap genom att ställa dem på huvudet, så går det att vända på Bitzers situationella retorik. Fråga dig själv vad din publik förväntar sig, vilken makt de har att förändra vad – och vad som kan anses vara ‘passande’ med hänsyn till ämne, stil, ton etc.

När jag håller föredrag om retorik vill jag oftast prata om mig själv eller om retorikens mer abstrakta element. Men min publik vill oftast ha reda på vad de kan använda retoriken till,  eller veta “vad retoriken anser” om något aktuellt i politiken. Jag borde veta bättre än att prata om mig själv, när situationen kräver något annat – och gör jag det ändå, så kan jag vara säker på att publiken förblir uttråkad och ointresserad. Det krävs av mig som föredragshållare att jag förmår att göra de akademiska sidorna av retoriken såpass levande och aktuella, så situationellt anknytna att publiken börjar fundera närmare över teoriernas användbarhet. Och kanske ändrar syn på den retorik jag pratar om – och inser att den inte enbart handlar om talare på talarstolar, utan också går att använda på det mesta av den kommunikation som är allvarligt menad. ❧


❧ Peter Ström-Søeberg är redaktör på RetorikMagasinet. https://orcid.org/0000-0003-2683-6642


Artikeln från RetorikMagasinet #5, s 24-26.

25005

Author profile

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Lämna ett svar