Krig & retorik

Ledare RetorikMagasinet 2.

Krig & retorik

Många anser Hitler såsom varande den främsta orsaken till ­retorikens återkomst i detta århundrade; Hur en enskild, van­sinnig person kunde övertyga en hel nation att föra krig mot hela världen väckte intresset för språkets makt.

I vår rationella uppfattning av världen passar det helt enkelt inte in, att en människa kan döda – utan att vara manipulerad av någon; utan att vara hjärntvättad av en ledares retorik. Därför säger man att ord kan döda. Men det är inte ord, som slår ihjäl i Kosovo, det är människor som drar i spakar och trycker på  knappar. För att de tror på ord. Inte ord som “slå ihjäl” eller “döda” – men ord som har konstruerat en bild av verkligheten, där det ger en mening att döda och bli dödad för den bilden.

Uppfattar man endast vad som sägs blir konflikter oundvikliga. Men tar man språk och uttalanden allvarligt som verklighets­konstruerande retorik, kan man närma sig ett förhandlingsläge som förutsätter insikt i två parters uppfattning av verklighet, situation och för handen varande medel.
Ur en retorisk synvinkel är det alltid ‘bättre’ att bli angripen än att själv angripa. Det kallas ‘inertiens lag’ och vi känner igen den från t ex EU-debatten: Det är – retoriskt – lättare att förespråka status quo än att agitera för förändringar. Det är – retoriskt – ­lättare att vara passivt offer än att aktivt släppa bomber som oundvikligt också träffar civila.

Därför är krigets retorik också ett ständigt sökande efter offer: offer som visar motpartens monstruösa egenskapar. Och det är denna paradox, som är Natos stora problem: Den totala militära överlägsenheten överför sympatin till serberna eftersom det inte finns någonting monstruöst i att vara offer för högteknologisk krigföring.
Krigets retorik är ett cyniskt spel om rätten att definiera verkligheten, där döden blir ett verbalt vapen i kampen om trovärdighet. Men att Hitler och Milosevics större retorikstrategiska ­förmågor skulle rättfärdiga deras handlingar vore ett absurt ­påstående. I stället måste Natoländerna lära sig att tala klarspråk: att kriget handlar om att ta bort en enda person är en medial förenkling, inte ett argument för att gå i krig. Att likna kriget vid ett modernt, kirurgiskt ingrepp ger förhoppningar om ett krig utan offer – och är inte bara en smaklös lögn, men också dumt.

Annons

rigets retorik kräver psykologisk insikt. Natos mediapolitik har i alla fall bevisat att man inte besitter denna insikt: När marktrupperna sätts in, sker det efter en lång period där man har ­försökt skapa en bild av en klinisk operation på en enstaka människa. Hur kommer Natosoldaterna att reagera när de står i ­lervällingen ansikte mot ansikte med divisoner av Milosevic-trogna, traditionellt gerillakrigskompetenta soldater?
Och hur reagerar vi andra?

PSS


Author profile

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Lämna ett svar