Så nära, långt borta

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/retorik1/public_html/wp-content/plugins/related-posts-thumbnails/related-posts-thumbnails.php on line 846

RetorikMagasinet 28.

Så nära, långt borta

Flodvågskatastrofen för ett år sedan håller på att utveckla sig till ett typiskt svenskt syndrom. Av retoriskt intressanta aspekter bjuder sig mer än en handfull: minnestalen, som detta nummer fokuserar på, mediarapporteringen – som övergick 11 september i både pathos och meningslösheter – och nu senast de politiska efterdyningar (!), där alliancer dallrar, Göran Persson slugspelar och en hel del annars anonyma tjänstemän upptäcker hur skyddade de i vanliga fall är.

Det svenska syndromet syns i detta sista: det politiska spelet. Där Olof Palme-utredningen, Estoniakatastrofen och Barsebäck-/kärnkraftens vara eller icke-vara återfinns i kulisserna – inte som en påminnelse om riskerna vid att förlora styrfart och fokus, men som en evig upprepning av det svenskaste av allt: den totala oförmågan att komma till avslut, att sätta ner foten.

Det är väl kanske nackdelen med den demokratiska modellen, då. Att aldrig stänga dörrar helt, alltid lämna en liten glipa kvar. Ingen tveksamhet är för liten för att den inte kan legitimera ännu en utredning, ingen säkerhet så stor att en politisk eller administrativ karriär bör sättas på spel. Och egentligen är det ju sympatiskt: dialogen kan fortsätta och alla röster hörs.

Nu debatteras så ‘ansvaret’ för den svenska beredskapen – eller brist på samma – efter tsunamin. Det är Göran Perssons ansvar, det är Freivalds, det är Dahlbergs. Säger statsvetare utan eget ansvar – eller oppositionen, vars enda ansvar är att ställa regeringen och dess tjänstemän till svars, dvs avsätta dem. Föga trovärdigt.

Annons

Frågan är om inte det var en annan sorts ansvar som borde diskuteras – och utkrävas: ansvaret för att komma vidare. För att avsluta diskussionerna om den tydligen bristfälliga katastrofberedskapen, så det i stället kan diskuteras hur beredskap egentligen ska se ut.

Problemet är den svenskaste av alla den svenska demokratins argument: Utredningen. För att kunna besluta, måste man ha underlag, man måste ha fakta, man måste veta. Men politik handlar precis om det man inte vet – och inte kan veta – någonting om: framtiden. Och därför handlar politiska beslut – också – om mod. Modet att lita på det egna omdömet, att stå upp för den tro man har – i stället för att gömma sig bakom teknokratiska krumbukter, ren opportunism och/eller en perverterad respekt för demokratin.

Läs mer om RetorikMagasinet 28.