Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Tal till de tre

Tal till de tre

av Peter Ström-Søeberg

Annelie Ljungbergs tal i Malexandermålet, 22 december 1999.

Tal till de tre

Talarstolen. Talet från Malexandermålet, december 1999

Hela Sverige höll andan i maj 1999 när ett rån följdes av nerskjutningen av två poliser utanför Malexander. Under ett par hektiska dygn kunde vi alla följa polisens jakt på rånarna och de förmodade mördarna; först greps en, sedan ytterligare en och slut­ligen hittades en tredje i Costa Rica.

Redan från början kunde vi se foton av de misstänkta – deras namn skrevs öppet i media, som dessutom kunde publicera fullkomliga levnadsbeskrivningar inklusive vitsord från bekanta, arbetskamrater och chefer.

Inom västeuropeisk juridisk tradition är det mer än en moralisk princip att alla är oskyldiga tills de har befunnits skyldiga i en domstol. I ‘Malexandermålet’ var det ingen inom media som följde denna regel. Polis, åklagare, kolumnister och vanliga reportrar höll på att snava över varandra för att döma ‘de tre’.

I tidning efter tidning kunde vi läsa om den nazistiska bakgrunden för rån och mord, om kontakter mellan ‘de tre’ och andra obehagliga delar av den kriminella svenska undre världen.

Annonce

Medierna presenterade den perfekta historien om morden, de perfekta mördarna och det perfekta motivet: det nazistiskt motiverade.

Nu i januari när domen gick ‘rätt’ väg, var det säkerligen många ansvariga utgivare som drog ett lättnadens suck; Det är långt svårare att dömas för förtal när man faktisk har rätt.
Men innan domen i målet kom fick vi uppleva en annan nyhet inom juridiken; att en anhöring till ett offer håller ett tal riktat direkt till de åklagade.
Det skulle vara helt sjukt att försöka bedöma Annelie Ljungbergs “Tal till de tre” retoriskt; att göra lidande till ett akademisk ‘intressant’ objekt.

Men samtidigt utgör talet en ny juridisk retorik, där ett brott inte enbart handlar om tekniska bevis och längden på ett straff.
Talet visar på en sida av en rättegång, som sällan görs officiell. Men än mer visar den en sida av ett alltför välkänt brott, som inte skulle ha berört oss utomstående om det hade framförts av en advokat i slut­pläderingen.

“Tal till de tre” är hållet i en enkel och rak stil – det är djupt känslosamt, men inte som man vanligtvis föreställer sig ett ‘känsloladdat tal’; i stället för att med stora abstrakta begrepp beskriva sina känslor, visar talet med konkreta exempel – Olles brev – vad denna kärlek var. Vi får ‘läsa med’ när Olle förklarar Annelie Ljungberg sin kärlek – den blir existerande, verklig på ett nästan skrämmande sätt.

Speciellt när det plötsligt tar slut: –  “Allt detta satte ni stopp för.” – och följs av ett direkt tilltal till de åklagade: “Du Tony Olsson, du Andreas Axelsson och du Jackie Arklöv.”

Ska man jämföra talet med andra, liknande, är det väl främst Marcus Antonius tal efter mordet på Caesar – i Shakespeares Julius Caesar – som faller på minnet. Här gör Marcus Antonius mordet verk­ligt genom att framvisa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet.

Effekten är densamma – men skillnaden är enorm.

För detta är inte en 400 år gammal pjäs om en 2000 år gammal händelse. Detta är ­verklighet i Sverige i dag.
Men har Annelie Ljungberg velat något med sitt tal – är det retorik?

Jag har sett talet omnämnas som ett “terapeutisk tal” som endast syftade till att Annelie Ljungberg skulle få “verbalisera sin sorg”. Men talet gör mycket mer än så.

Det visar att dessa ‘nazismens stormtrupper’ inte bara är förlorare i social och mänsk­lig mening. Även som de soldater för en ‘sak’ som de tror sig vara är de förlorare.

Ty de saknar soldatens sista moraliska försvar: Modet att stå upp för sina handlingar – “Att rakryggat yppa sanningen”.

På följande sidor publicerar vi talet från Malexandermålet, december 1999. ✍


Tal till de tre

Annelie Ljungbergs tal i Malexandermålet, 22 december 1999.

Jag heter alltså Annelie Ljungberg och var sambo med Olle Borén.

Det finns några saker som jag vill berätta. Om mig själv, om Olle och om det vi hade tillsammans.
Jag hade till i början på förra året varit ensamstående i stort sett hela mitt liv. Om jag väntade på någon så hade han i alla fall inte dykt upp.

Den 17 mars blev min tillvaro helt annorlunda. Då dök Olle upp. Att vi träffades förändrade livet för oss båda. Allting föll på plats.

Han bestämde sig på en gång för att jag var den han ­ville dela sitt liv med. Jag blev överrumplad och varken kunde eller ville freda mig från hans starka känslor.

Plötsligt förstod jag vad det vill säga att verkligen älska någon och bli villkorslöst älskad tillbaka.
Allt gick fort. Det fanns liksom ingen återvändo när det väl hade börjat. Trots att det var svårt för Olle att lämna vardagen med sina barn bestämde han sig för att ändå göra det.
Olle sa mycket tidigt “Jag vill allt med dig”. Jag var lite segare i starten, lite fegare men det tog inte lång tid för mig att inse att jag ville allt med honom också. Vi ville ha barn, vi ville gifta oss, vi ville ha livet tillsammans. Olle pratade ofta om vårt hus med glasveranda ner mot sjön där vi skulle sitta på ålderns höst och blicka tillbaka på ett rikt liv. Det blev inte så. Efter morden skrev min syster: “Alla som såg er tillsammans kunde se att ni spelade i en annan division”.

Det var precis så det kändes. Vi kände oss unika, tokiga, glada och fyllda av en kärlek som i alla fall inte vi två varit i närheten av tidigare. Det var helt underbart och ibland till och med skrämmande. Att känna så mycket och så starkt för en annan människa.

Olle och jag förlovade oss på vår ettårsdag den 17 mars. Det kändes som ett viktigt steg. Jag har inga barn. För mig var det första gången jag träffat någon som jag ville ha barn med. Olle var redan pappa, en underbar pappa som älskade sina barn och alltid månade om att de skulle ha det bra. Vi fick aldrig något barn. Trots att vi hade försökt sedan förra hösten ville det sig inte så. Det är ännu en sorg nu, att jag aldrig kommer att bli mamma till Olles barn.

Jag älskade Olle. Han var den varmaste, mest ömsinta, omtänksamma och kärleksfulla människa jag någonsin träffat. Olle älskade mig. Med sitt lugn och all sin värme, omtanke och kärlek omslöt han mig. Han hade så höga tankar om mig. Han tyckte verkligen att jag var den vackraste och klokaste kvinnan på jorden.
Olle var så bra på att visa sin kärlek i ord och i handling. Han skrev många lappar som han lade på köksbordet innan han åkte hemifrån. Vykort, blommor och små pre­senter. Allt med samma budskap: “Annelie, jag älskar dig, Olle”. Hans små meddelanden är en skatt för mig nu. Jag tänker dela med mig av några pärlor i den skatten.

“Min Ronja-Annelie! Du kommer att fattas mig när jag inte får träffa dig på några dagar. Är du sur när jag pratar med dig i telefonen, får du passa dig för vildvittrorna. Jag håller mig på replängds avstånd. Älskar dig! Birk-Olle.”

“Hej min Lady! Eftersom du har vackra ögon sa fixade jag ljuset på din bil. Och då du oftast är go och gla´ så ­köpte jag lite chokla´. Eftersom jag tycker om dig så satte jag batteri i ficklampan och gjorde i ordning kamin och vedspis så att du kan tända lite lättare. P g a att du är det finaste jag vet så ordnade jag också ljusstaken och belysningen i granen. Jag älskar dig!! Kan du fatta det! Olle.”

“Annelie! För 6 månader sedan var jag kall. Jag hade barn och vänner. Trots det var livet ganska tomt och kändes stundtals meningslöst. Varje dag var en dag närmare graven. För 5 1/2 månad sedan kom Du in i mitt liv på ett nytt sätt. Du fick blodet i mina ådror att flyta lättare. När jag kysste Dina varma läppar kändes det som om livet återvände. Du väckte massor av känslor. Jag lever nu. Jag är glad, jag är ledsen. Lycka är att ligga bakom Dig när Du sover, att känna doften av Dig, känna Din hud, Din värme, höra Ditt hjärta slå att älska med Dig. Jag ser fram mot varje ny dag med Dig. Med kärlek Olle.”

Allt detta satte ni stopp för. Du Tony Olsson, du Andreas Axelsson och du Jackie Arklöv. För mig spelar det ingen roll vad ni eller era advokater säger här i rätten. Efter allt jag har hört och sett under rättegången är jag säker på att ni är skyldiga alla tre.

Ni bär på samma blytunga ansvar även om jag mycket väl förstår att inte alla tre avlossade det dödande skottet i nacken på Olle.

Vad ni än säger och vilka förljugna svar ni än får ihop, så är ni tre de enda som innerst inne vet hur det egent­ligen gick till. Det kan ni gott leva med, om ni nu har något samvete kvar…

Men frågorna slutar aldrig att plåga mig. Vad tänkte han? Vad kände han? Hur rädd hann han bli? Förstod han att han skulle dö? Skrek eller vrålade han? Försökte han fly? Bad han för sitt liv?

Varför lämnade ni honom inte bara? Varför var ni tvungna att avsluta jobbet? Han var ju redan skadad och utgjorde väl inget hot mot er längre? Om ni hade låtit honom vara hade alla vi som älskade Olle fått ha honom KVAR? Det är konstigt att sitta så nära er som på ett så fruktansvärt sätt förstört livet för så många. Hur tänker ni? Hur känner ni? Har ni kommit till någon som helst insikt i vad ni gjorde den där fredagseftermiddagen i Malexander? Det verkar inte så. Har ni någon som helst aning om vem Olle var? Vem Robert var? Hur kunde ni, för något så simpelt som pengar, ta er den ofattbara rätten att släcka andra människors liv?

Den Annelie som fanns fram till den 28 maj finns inte läng­re, hon dog tillsammans med Olle i ett dike i Malexander. Inte avrättad med ett nackskott som han, men det skottet släckte inte bara Olles liv utan den levnadsglädje jag hade.

Jag har alltid varit i grunden glad, positiv och mycket social. I dag undviker jag helst att röra mig på platser där jag riskerar att träffa folk, ibland till och med mina vänner. Utan förvarning får jag ångest och hjärtklappning i offentliga miljöer.

När jag träffade Olle fick jag högre krav på livet. Han gav mitt liv en ny dimension. När han inte längre finns är det som förut var bra plötsligt otillräckligt. Allt, precis allt, känns meningslöst utan Olle.

Jag kan fortfarande inte föreställa mig livet utan honom. Jag har valt att bo kvar i vårt gemensamma hem, trots att tomheten tystnaden, saknaden och ensamheten är större där än någon annanstans.

Där ska han finnas och dela min vardag. När vi skall sova skall han finnas där och krypa upp tätt, tätt bakom mig och saga “Du är det finaste jag vet och att kyssa dig i nacken är himmelen för mig”.

Varje dag är en kamp för att orka leva vidare. Än så ­länge kämpar jag bara för att överleva.
Jag kommer inte vidare, jag fastnar i Malexander och vill göra om slutet där. Tänk om… Tänk om inte…. Jag vill inte, kan inte acceptera att ni på detta fruktansvärda sätt tog Olles och Roberts liv.

Hur ni än slingrar er, nekar och ljuger anser jag att ni delar ansvaret. Är man bara normalbegåvad är det inte så svårt att lusläsa förundersökningen och i efterhand bara erkänna det som verkligen kan bevisas.

Förutom du Jackie Arklöv förstås, som inte verkar ha förstått den bevisning som finns mot dig, eller åtminstone inte har någon lust att ge oss någon ‘förklaring’. Ert age­rande är ryggradslöst. I förhören har ni visat prov på en förbluffande arrogans. Ni uppträder som tre känslostörda spolingar. Ena stunden är ni kapabla att först förse er med vapen “för att öka er pondus”, råna och mörda. Utan ånger. I nästa stund vågar eller vill ni inte ens säga sanningen. Och detta av en enda anledning, att ni är rädda om ert eget ömtåliga skinn.

Vilka hjältar i Kampen!

Jag har flera gånger under de här veckorna fått frågan hur jag orkar vara med här, hur jag klarar av att sitta några meter ifrån er i rättssalen utan att gå sönder. Jag hoppas att jag genom min närvaro har lyckats störa er en aning. Att det har känts extra jobbigt för, er att se bilder av en mördad Olle, när jag suttit strax bakom er och sett samma sak.

Mitt syfte med att vara här på rättegången är att på något sätt följa Olle så långt jag kan, att finnas vid hans sida. och ta det avsked jag aldrig fick ta. Att försöka ge en bild av honom, inte bara som polis utan som den man som gjorde mitt och andras liv rikare.

Att visa att Olle inte bara var en uniform, en snutjävel som inte förtjänade att leva. Att ni den 28 maj berövade oss lyckan.

Jag hade också hoppats att få svar på alla frågor och har ett behov av att få veta detaljerna om Olles sista minuter i livet.

Men jag har också bejakat mina betydligt lägre instinkter genom att vara här. Att se på er, att låta bilderna av er etsa sig fast på näthinnan, att få rikta min bitterhet åt rätt håll, att med glöd önska att rättsväsendet borde införa randiga fångkläder, träbänkar i rätten och snusförbud för fångarna.

Att fundera på vilket straff ni förtjänar. Ni skulle bli förvånade över vilka raffinerade straffmetoder vi vanliga civiliserade människor kan fantisera om när något sådant här händer den man älskar.

Att ni skall ha lagens strängaste straff är för mig självklart. Allmänheten måste skyddas från sådana som er. Ni har gjort tillräckligt många människor illa. Enligt min uppfatt­ning har ni försuttit era chanser att vistas ute bland folk. Därför hoppas jag att livstids fängelse, åtminstone i ert fall, innebär att någon verkligen kastar bort nyckeln.

Som jag ser det finns det en enda sak som ni tre kan göra för mig nu. “Att rakryggat yppa sanningen”. Precis som Tage Danielssons verklige hjälte Karl-Bertil Jonsson, som på självaste julafton ger svenska folket en grundlektion i etik och moral.

“Att rakryggat yppa sanningen”. Det är ni skyldiga oss.❧


Läs även Matilda Arvidssons artikel ”Malexandertalet: Ett tal – två situationer” från RetorikMagasinet #6, 2000

Läs mer om RetorikMagasinet 5.

25005


Peter Ström-Søeberg

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
Peter Ström-Søeberg

Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere