Verklighetens retorik

Peter Ström-Søeberg

Verklighetens retorik

Grundläggande retorik. Säg ”verklighet” eller ”sanning” till en retoriker eller en filosof, och du räddar deras dag. Få begrepp är så omöjliga att hantera, och därmed roliga att skämta både med och om. Men humor delas inte av alla – Kd’s Göran Hägglund var inte ens ofrivilligt rolig när han inledde jakten på en ny målgrupp.

Med myntandet av ”Verklighetens folk” tog Kristdemokraternas Göran Hägglund den politiska värdedebatten till en helt ny dimension, där det inte längre enbart handlade om egna mål och visioner, utan om perspektiv och andras rätt att tolka verkligheten.

Vi ska strax återkomma till Hägglunds verklighet, men först en historisk utflykt för att hitta olika verkligheter.

Den politiska verkligheten

Vi som minns första gulfkriget – långt före Usama, långt före Obama, långt före George W. Bush – vi pratar 1991 när president Bush var pappa Bush och Saddam Hussein hade lite drygt ett decennium kvar som president i Irak (och över­huvudtaget).

Historien kort: Saddams Irak invaderade Kuwait, USA fick FN med (sic!) på en militär befrielse, och efter 38 dagars massivt, högteknologisk flygbombardement, drog Bush d.ä. i handbromsen. De USA-ledda markstyrkorna hade samlat sig för ett sista slag; frågan var om man skulle nöja sig med FN-mandatets ”befria Kuwait” eller om man skulle fortsätta till Bagdad för att ’befria’ Irak från Saddam.

Bush d.ä. förklarade befrielsen över, segern var klar, trupperna kunde dras tillbaka; ”Kuwait is liberated. Iraq’s army is defeated. Our military objectives are met”. Samtidigt kablades bilder ut som visade ”dödens motorväg” där hundratals irakiska miltärfordon låg som skrot efter att soldaterna hade tagit till flykten. Eller som citatmaskinen, den dåvarande amerikanska försvarsministern Dick Cheney sa – med en elak referens till Saddams tal om gulfkriget som Alla Krigs Moder: ”De irakiska trupperna utför nu alla reträtters moder”.

Det fanns ingen tvekan, inget som motsade uppfattningen att Irak under Saddam hade blivit ordentligt mosat av Operation Desert Storm. Ingen, utom … Saddam.

För Saddams tal, där han tillkännager att Irak drar sig ur Kuwait, är inget tal om nederlag, förluster eller motgångar. Det är ett segertal, riktat till det irakiska folket: ”Ni bör fira segern! Fira era och alla hederliga människors sak! Åh, irakier! Ni har kämpat mot 30 länder, hela världens ondska och jordens största krigs- och destruktionsmaskin, som omger denna ondska. Trons soldater har triumferat över orättens soldater.”

Saddams besynnerliga glädje – inte att förväxla med informationsminister Bagdad Bobs skrattretande lögner (se RetorikMagasinet 20/2003) – reste frågor om synen på verkligheten; hur kan man uppfatta verkligheten så olika? Hur kan Saddam påstå – och få folk att tro på det – att han och Irak har vunnit, när hela den irakiska arme ligger i spillror, soldaterna överger sig i hela divisoner och förödmjukelsen kablas ut live via CNN?

För att verkligheten alltid beror på perspektiv. Även det mest uppenbart faktuella, det mest entydigt konkreta, förstås i en kontext.

De onda och de goda

Domstolar och försäkringsbolag kämpar dagligen för att avklara eller hitta en mer trovärdig – ‘objektiv’ – bild av olika parters olika versioner av samma händelse. I en domstol riktas fokus mot händelsen i sig – medan det i politiken handlar om något helt annat: händelsen är underordnat kontexten. För här handlar det främst om perspektivet, för i perspektivet hittar vi det som förenar oss.

Sverigedemokraterna i Landskrona blev under en demonstration störda av motdemonstranter. SD fotograferade motdemonstranterna och publicerade bilderna på sin hemsida, däribland en bild på en 6-åring. Tilltaget uppmärksammades, bl.a. i DN i en artikel med rubriken ”Sexåring hängs ut av SD”:

SD:s ordförande i Landskrona, Stefan Olsson, tycker inte att det är fel att på en bild peka ut en sexåring som odemokratisk.

– Nej, det är för att visa hur barn i vissa kulturer fostras att göra uppror mot oliktänkande och sätta sig emot samhället från första början, menar han.

Det är i och för sig en ganska banal retorisk manöver, som när vår part i en väpnad konflikt är antingen frihetskämpar respektive upprätthållare av lag och ordning, medan motparten är terrorister eller separatister respektive regimens undertryckande armé.

När jag – det goda – är oenig med andra, använder jag min demokratiska rätt att uttrycka en avvikande synpunkt. När de – de onda – är oeniga, gör de ”uppror mot oliktänkande”. Att försöka avklara konfliktens ämne eller legitimitet är helt ointressant; perspektivet är allt – jag är det goda, andra är de onda.

Hägglunds verklighet

Det är därför aningen oroväckande när politiker pratar om verkligheten som något … verkligt. Men inte desto mindre ofta förekommande. Ibland oreflekterat, men också som en klar strategi, som när Kristdemokraternas Göran Hägglund lanserade (och numera har sökt patent på) begreppet ”Verklighetens folk”.

Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet

och

Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel.

Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på “Så ska det låta” på TV

Första citatet är från Göran Hägglunds minst sagt debattskapande artikel i DN, september 2009, det andra från KDs hemsida, där man går mer i detalj med begreppet. På ytan ett angrepp mot kulturvänstern, men egentligen ett angrepp på alla som vill pådyvla andra sina värden, sitt synsätt; Hägglund citerar Lundells Höga hästar och ger därmed sin revolt en ton av den lilla mannens kamp mot överheten.

Finns det någon som känner sig berörd? Någon som identifierar sig med Hägglunds Verklighetens folk/Svensson? Som känner sig bemästrad, tilltalad av en överhet på höga hästar, nedgjord av ”kultur­vänstern”?

Utan tvekan – ja.

Även de mest rabiata, radikalt annorlunda och självständigt oberoende revolutionära har någon gång känt ett stygn av offer-rollen – att någon annan som är större gör en illa.

Är det ett konstruktivt och beundransvärt projekt som Hägglund har sjösatt? Är det demokratiskt och humant, bildningsmässigt genialiskt?

Utan tvekan – ja.

Att lyfta en marginaliserad grupp ur sitt dike för att återföra dem till det offentliga samtalets bord måste vara en hyllning värd. En demokrati måste dömas utifrån sin förmåga att involvera och engagera så brett och djupt som möjligt; att nå så många olikartade och –tänkande som möjligt.

Är det de marginaliserades räddning och KDs framtid som Hägglund har hittat? Är det vändpunkten för utanförskapets offer, den bortglömda Svenssons återkomst till de fina salongerna?

Utan tvekan – nej.

Jag är inte den jag är

Det finns två (retoriskt) intressanta perspektiv i detta. Det första är det rent tekniska, att skapa ethos genom att avsäga sig ethos.

Det finner vi kanske första gången i Sokrates försvarstal, där en fast topos för snart 2 500 års tal introduceras: ”Jag är ju ingen talare…” Den latinska (elitistiska) term lyder excusatio propter infirmitatem – att föregripa kritik för bristande förmåga, och används, oftast av diverse välmenande släktingar vid middagar, för att mjuka upp atmosfären, som för att säga: Ja, jag vet att situationen är lite konstig, så förlåt att jag gör mig till (och så tror farbror Jöns att vi som lyssnar även ska förlåta honom att han inte har någon aning om vad han egentligen vill ha sagt). Tekniken påminner om Magrittes målning ”Det här är ingen pipa”.

Kristdemokraterna pekar på problemet att det finns en klyfta mellan vanliga människor och en elit som lever i en egen, ideologiserad verklighet. Denna nya åsiktselit skapar ett samhällsklimat där bara ett sätt att leva godkänns [KDs hemsida]

Den sarkastiska vill snabbt ironisera över att detta citat kommer från ett parti där en del sympatisörer har mycket starka synpunkter på homosexuella och kvinnliga präster, men som teknik är greppet intressant för att det handlar om att dölja, skymma eller tona ner det uppenbara: jag är politiker och därför kan du tro att jag har ett politisk syfte…

Vi känner även igen formen från toposet ”Jag är inte rasist, men…” som dock mer accentuerar det efterföljande rasistiska budskapet. Och häri ligger teknikens begränsning – om vi ser bort från det etiskt problematiska i att vilja/påstå sig vilja dölja något uppenbart – nämligen att man skapar fokus på precis det man försöker undvika. Och därmed öppnar man för alla sarkastiska kommentarer – vilket naturligtvis även KD åstadkom.

Det är negationen som är det centrala, hur man med vi och dom blixtsnabbt etablerar sig som en del av en gemenskap:

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga [KDs hemsida]

Verklighetens folk blir här en anti-elitistisk symbol; en snobbism, fast neråt istället för uppåt. KD talar till de maktlösa på de maktlösas språk, som var de själva maktlösa. Och det kan väl diskuteras, när det gäller ett parti i regerings­ställning.

Det Twin Peaks-absurda i konstruktionen kom också fram i en annan av denna valperiodens anti-elitistiska/anti-kulturella, debattskapande händelser – när Johan Staël von Hol­stein utnämdes till styrelseledamot i Statens Kulturråd. Bland ‘kultureliten’ beskrevs utnämningen som den sämsta politiska utnämningen någonsin. Författaren Maria Küchner skrev i DN: ”Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den. Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnes­utnämningar”, vilket fick von Holstein att svara: ”Gud nåde den som uttrycker sitt missnöje över denna ’elit’ […] Hur tror ni det känns för mig när Maria Küchen, denna kulturella gigant, denna kritikerrosade författare, som på Sveriges största kultursida i DN sågar mig efter fotknölarna och berättar för mig och folket hur det verkligen ligger till? […] Jag går inte att tysta. Jag går inte att tysta!”

De maktlösas makt

Det andra retoriskt intressanta perspektivet är det strategiska – målgruppen.

Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas, men blir förskräckta när politiker vill ta till lagstiftning för att ändra deras livsstil […] Den som anser sig leva som folk gör mest beskrivs ofta i förminskande termer av åsiktseliten. [KDs hemsida]

Det är den tysta majoriteten som ska ges en röst. Inte de som inte har en röst, utan de som tystas ner, de vars åsikter inte tas på allvar:

Verklighetens folk har självklart ideologiska uppfattningar, men skriver inte nödvändigtvis andra på näsan hur de ska göra och tycka [KDs hemsida]

Och här hittar vi roten till kritiken mot KD om populism, om att fiska i grumliga vatten, för det påminner om det språkbruk med vilken Sverigedemokraterna på sin hemsida beskriver sin verklighet:

I dagens Sverige kan vi se en samhällsutveckling där den traditionella familjens betydelse och familjelivets värden i allt högre utsträckning har kommit att ifrågasättas och nedvärderas.

I dagens Sverige har jämställdhetsdebatten i allt för hög utsträckning kommit att präglas av extrema och verklighetsfrånvända feministiska doktriner som helt förnekar förekomsten av biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

De etablerade partierna har visat sig helt oförmögna att hantera den förvärrade situationen.

Samma tydliga vi och dom – där de är de etablerade partierna, de som ifrågasätter och nedvärderar, de som förnekar och har extrema och verklighetsfrånvända åsikter. I båda fallen finns ett vi som representerar förnuftet och verkligheten som den ser ut för de förnedrade och nedvärderade.

Det retoriskt viktiga i sammanhanget, dvs om strategien håller eller är hederlig, handlar ytterst om huruvida KDs inbjudan till idenfikation med sitt vi är en lånad, konstlad position som egentligen ska dölja en helt annan agenda eller om den är uppriktig.

Det anti-elitistiska är ju varken fel eller omoraliskt, men det förefaller underligt när en förmodad makthavare distansierar sig från makten. Det väcker frågan om det verkligen (!) finns en del av ’borgerligheten’ som känner sig hotad av en ’vänster­elitism’? Eller om elitismen och det elitistiska är lika mycket en metaforisk konstruktion som Verklighetens folk – och att det inte alls handlar om ett hot, utan om rent strategisk spekulation i att hitta en enande, yttre fiende.

Identitetsproblem

Så tillbaka till frågan om strategin är verksam? Nej, av samma anledning som det är helt meningslöst att tro att Sverigedemokraterna och deras väljare – eller Saddam och hans anhängare – försvinner för att man bannlyser dem eller ifrågasätter logiken och konsistensen i deras politiska program. För frågan är om inte de livnär sig på motståndet, som en negation av kritiken; att de enbart finns som en spegel av sin motståndare, och därmed inte i den verkliga verkligheten, utan enbart i den retoriska verkligheten. Där identiteten är en tänkt position mer än en fysisk, konkret realitet.

Det är just sådana Hägglunds ”vanliga strävsamma människor” som i sin självpåtagna, självupplevda marginalisering upprörs över hur det daltas med andra marginaliserade: ”Varför ska de ha hjälp, när jag behöver det så mycket mer?” Med ett behov för uppfyllelse som kanske aldrig kan tillmötesgås, då de självupplevt marginaliserade är precis lika homogena som grupp som alla andra grupper – nämligen inte alls – och alla försök att ställa gruppens behov enbart stävjar behovet av att vara offer.

Och motsättningen som finns i att ett regeringsbärande parti vill påstå en identifiering med de maktlösa, är en ekvation som inte löses av ett enstaka val. Det mest intressanta med KDs utspel är att det som sagt kommer medan partiet är i regering och inte i opposition – oppositionellt som utspelet är, på alla tänkbara sätt.


Läs mer

Göran Hägglund: ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten” Dagens Nyheter, Debatt, 2009-09-17.

Saddam Hussein: “Segern är ljuv!”, Talarstolen i RetorikMagasinet 2/1999.

www.kristdemokraterna.se/artiklar/Verklighetensfolkfragorochsvar.aspx

www.sverigedemokraterna.se

Johan Staël von Holstein: ”Julhälsning till Sveriges kultur­elit”, www.sourze.se/Julhälsning_till_Sveriges_kulturelit_10623421.asp

.


Peter Ström-Søeberg är redaktör på RetorikMagasinet.

Läs mer om RetorikMagasinet 44.


Om skribenten

Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642

Lämna ett svar